Här skyddar vi varandra!
”Ingen kommer fram, det ser vi till”.
Av Ginger Sundin Hallgren
För några år sedan hjälpte jag till när en hund, Maxe, behövde få ett nytt hem på bara några dagar (”En berättelse om en hund i nöd”). Allt ordnade sig till det bästa och jag hade kontakt per telefon och återbesök med de nya ägarna vid flera tillfällen efteråt.
I ett samtal kom det fram att när matte skulle gå till jobbet på morgnarna och säga hej då till husse, som fortfarande låg i sängen, så vaktade Maxe honom och hon kunde inte gå fram till sängen och sätta sig. Jag sa att hon skulle säga till husse att sätta sig upp och visa att han ”levde” och mådde bra. Efter några dagar ringde hon och berättade att nu var problemet löst. Hon var så överraskad över att det var så lätt att ordna så att situationen blev så lugn och behaglig.
Vid ett annat tillfälle fick jag ett samtal från en ung kvinna som hade liknande problem med sin hund. Hon ville ibland fixa så att hon och hennes sambo kunde äta frukost i sängen. Men deras hund vaktade skarpt sin liggande husse. ”Pröva att be husse att sätta sig upp och börja prata med dig, gärna innan du går in i rummet”, sa jag.
Jag hörde aldrig av henne igen och det tolkar jag som att det gick alldeles utmärkt för dem.
Vår egen hund Macho
Det var rätt lustigt faktiskt. Häromdagen satt vi i soffan och såg på en film. Vid ett tillfälle skulle Anders böja sig ner mot golvet för att ta upp en penna som hade rullat ner från bordet och hamnat precis bredvid min fot. Det blev en rörelse som blev en aning hastig och Macho reagerade snabbt på den genom att dutta sin nos på honom.
Han ”anföll” Anders hand men bara som en liten markering till honom att inte ”överfalla” min fot. Det blev inget morr eller nafs över huvudtaget. Han blev bara lite stel i sitt kroppsspråk och fällde ner sina öron, men det gick lika fort över som det kom, när vi lugnade honom och han förstod att ”faran” inte var på allvar.
Lite senare in i filmen var jag tvungen att klia mig neråt foten. Det lustiga var att Macho även då skulle beskydda mig – mot mig själv, såg det ut som.
Bara på kul ville jag se vad Macho skulle göra om jag närmade mig min fot lite mer planerat. Jag prövade med att promenera med mina fingrar ett i taget i sakta mak mot målet.
Döm om min förvåning när han återigen försvarade mig mot mig själv! När han insåg att det inte var något överhängande hot mot mig, så rullade han snabbt över på rygg och ville bli kelad med, precis som om han ville säga: ”ursäkta, jag trodde du blev antastad av någon”…
Djupt rotat
Hunden som art fungerar så att när det händer något med en familjemedlem, antingen det är en av deras egna kamrater eller en människa, kanske en skada som uppstått eller att denne bara ligger ner för att vila, så kopplas instinkten automatiskt på och hunden börjar beskydda.
Så när våra hundar hemma kan vakta någon person i familjen som sover eller vilar, är det inte något fel den gör. Den gör som den är ”programmerad” att göra.
Gör tvärtom
Börjar man att straffa detta beteende, så kan det eskalera till ett mycket värre problem än det man först ansåg sig ha. Så när din hund vaktar en i familjen, så gör tvärt emot, även om flera personer säger att man ska straffa hunden.
Var lugn och beröm din hund för det utmärkta jobb den utför. Be personen ifråga att sätta sig upp och säga något till dig. Då hinner den förstå att den sårbara ”klarar sig” och mår bra.
Kanske behöver du locka ner den från sängen med en godisbit och klappa om den och sedan sätta dig och locka tillbaka den igen. Allt i situationen ska ske med lugna rörelser och en glad och mättad röst.
Till pass
Att hunden vaktar på det här viset, kan man komma att ha nytta av om man är ensam hemma med sin hund. Det kan ju hända att en person som inte ska vara där tar sig in, men blir bortskrämd och tar till flykten. Det skulle i alla fall jag uppskatta…
Lite kuriosa
Det här med att vakta sina kamrater finns ju hos de flesta flocklevande djurarter. Min man fick se detta på nära håll när han var 9 år gammal och besökte en bonde med kor. En utav dem hade varit mycket sjuk och behövt opereras. Nu gick den med ett stort bandage runt midjan. Det fina med historien var att kossan hela tiden hade en beskyddare som följde henne vart hon än gick. Andra kor kunde inte komma fram till den skadade.
Det var efter det, som Anders upptäckte att samma fenomen finns hos hundar och han var den första att beskriva det i boken ”Hundens Gyllene Regler” (slut på förlaget).
