Jag såg dagens ljus 1956 och bodde första året i Ockelbo utanför Gävle. När jag var alldeles nyfödd köpte min pappa en schäfer, en tik som hette Bessie. Den enda bild jag har av henne, ungefär 4 månader gammal, är när hon står lutad mot min pappa och jag sitter på hans ena knä. Kan man säga att mitt hundintresse började då? Ja, det kan man nog.
Tyvärr gick mina föräldrar skilda vägar efter ett år och Bessie kunde inte stanna kvar inom familjen, så hon lämnades tillbaka till uppfödaren. Mamma och jag flyttade till Stockholm.
Väntans tider
Sen dröjde det sju år innan mamma skaffade en hund. Det var en collievalp som vi döpte till Chicko. Jag visste inte hur man skötte en hund och vi blev lovade hjälp på dagarna när jag var i skolan. Men den utlovade hjälpen blev det inte så mycket av. Så här kunde vi ju inte ha det, valpen blev ledsen och var naturligtvis understimulerad. Vi hittade ett nytt hem till henne på landet och fick senare veta att hon blivit utställningschampion.
Hundintresset höll i sig
Ytterligare fem år gick och jag fick klappa hundarna i kvarteret som tröst. Jag gick även ut med en del hundar i vårt område. Efter mycket tänkande beslöt sig mamma för att köpa en dvärgspets, en hane som vi kallade Musse. Nu fanns det mer tid för honom och jag gick även hem från skolan för att sköta om honom.
Han hade otur, efter endast fyra år hos oss, så hade han känt den söta doften av glykol i snön på vintern och lapat i sig det. Han avled på sjukhuset. Efter honom följde Carita, en sobelfärgad dvärgspets. Hon blev 14 år.
Andra inneboende
Jag hade även kaniner, marsvin, dansmöss och undulater under min uppväxt, men inte alla på en gång. De förgyllde mitt liv för jag hade inga syskon. Min moster hjälpte mig senare in i hundvärlden, hon hade uppfödning och utställningar som sitt stora intresse. Då blev mitt intresse istället till ett beroende. Jag var fast och ”hundbiten”.
Min egen resa
När jag var 22 år köpte jag min första egna hund, en strävhårstax som hette Ceasar. Jag hade turen att få just honom, för han kunde ofta gå lös. Men lyckan stod honom inte nära, han hade också otur och fick en ryggsjukdom. Han blev aldrig helt bra och han fick somna in vid en ålder av endast 8 år.
Ett år rann iväg utan hund och det var liksom inget liv. Inga ljud, inget som livade upp, ingen att anförtro sig åt.
Sen kom äntligen Dessi, en schäfertik på 8 veckor. Vi gick olika kurser – lydnad, spår och sök. Vi prövade på sakstövning och var ute i markerna och la spår, cyklade och gick i skogarna på Järvafältet. Några gånger tävlade vi i spår varav en resulterade i en liten silverbuckla för fjärde pris och uppflyttning från appellklass till lydnadsklass 1. Vi gick ofta upp till ”Astrid Lindgrens berg” och hon var alltid lös. Vi njöt av livet.
När Dessi var 6 ½ år såg jag en annons om Jack Russellterriervalpar i en butik med hundtillbehör. Jag hade fascinerats av rasen under tio års tid och blev nyfiken, ringde upp och åkte och tittade. Ginnie, en tikvalp, stal mitt hjärta vid första anblicken. Hon fick komma med mig hem och Dessi blev hennes ”mamma”. Ginnie var lika ”stor” som Dessi’s svans. Men säg den lycka som varar…
Många sjukdomar
Dessi fick relativt tidigt dammkvalsterallergi och var tvungen att äta kortison för sin klåda. Typiskt för schäfrar är dålig mage och hon var inget undantag. Specialkost var svaret. Hon drabbades även av atopiskt eksem. För dessa sjukdomar var vi väldigt ofta hos veterinär och när hon var endast 8 år, så hade hon många problem, bl.a. så var det svårt att få upp henne i vikt. Hon mådde dåligt och hade även fått blåsljud på hjärtat, så veterinären och jag beslöt att hon inte skulle behöva må dåligt längre. Hon fick somna in. Tyvärr så fick Dessi och Ginnie endast 1 ½ år tillsammans. Men tiden var alltid fylld av glädje.
”Terroristen”
Min lilla Russell och jag besökte ofta utställningar och hon gjorde sig bra i ringen. Hon blev både BIR, BIG 2, BIG 3, BIM, BIS 2 och BIS R samt vann även hundrace och ”Lyckohunden”, en liten hinderbana med skojiga inslag och som gick på tid, på Blandis’ utställningar många gånger. Det roligaste hon visste var att söka och att lära sig konster och tricks.
Tillökning i familjen
År 2004 var ett bra år, för då träffade jag min man Anders Hallgren på Hundmässan. Jag hade känt till honom sedan början av 90-talet och läst flera av hans omåttligt populära hundböcker. Hans icke-våldsideologi tilltalade mig i allra högsta grad, eftersom jag själv känner likadant. Vi hade sedan tät telefonkontakt under ett par år och jag fick överta hans gamla dator. Då skrev jag mitt första manus till en bok.
År 2006 slog vi våra påsar ihop och 2008 gifte vi oss ute på altanen hemma och Ginnie var vårt vittne. Min stora hunger efter kunskap om hundar blev mättad tack vare denna fantastiska man. Jag har siktet inställt på att förstå hundars väsen och inte att förtrycka dem.
Sorgen
Ginnie blev 15 år och 3 månader. Den sista tiden drabbades hon av flera åkommor, som gjorde att vi en dag plötsligt var tvungna att åka in akut för att låta henne slippa ha ont. Jag kunde inte ta till mig känslorna som dök upp, utan förträngde sorgen så gott det gick. Den kommer nu fram i portioner vilket gör det lättare att handskas med den. Utav allt jäkligt man råkar ut för i livet är sorgen efter mina vänner hundarna det svåraste för mig.
Mitt syre
Eftersom jag arbetar ideellt med omplacering av hundar och djurskydd, så fanns det vid den här tiden en liten hund som jag sökte nytt hem till. Jag hade träffat honom flera gånger för att lära känna honom och klippa hans klor. Många människor ringde mig, men det var aldrig någon som var lämplig som hundfamilj.
Så efter en vecka utan Ginnie och med oro, okoncentration, sömnlösa nätter och tappad matlust, så bestämde jag mig. Jag tog själv hand om lille Jordan som han hette, en mix av pinscher och chihuahua. Vi gav honom namnet Macho. Han gjorde våra liv spännande med sina upptåg. Han blev endast 12 år och lämnade oss 2019.
Min låga
Så länge jag minns har jag med ljus och lykta sökt nya hem till hundar och andra djur som behövt flytta. Det har tagit en stor del av min tid och när det lyckats har det blivit jackpot. I 25 års tid har jag ägnat mig åt att ta hand om hemlösa undulater och det är ett 40-tal fåglar som fått sällskap hos mig genom åren. Jag har nu lagt ner den verksamheten efter att de två sista undulaterna gick bort nästan samtidigt av deras höga ålder.
Energigivande
Ideella föreningar tilltalar mig och jag har bland annat varit med i Hundfrämjandet, Föreningen HOPP (Hundvännernas Omplaceringsprojekt), tyvärr nerlagd, HINT (Hundägarnas Intresseförening), också nerlagd, Svenska Hundskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, KFV (Katastrofhjälp för fåglar och vilt), en burfågelförening och några rasklubbar.
Det finns många hundar som blivit skrämda vid kloklippning på någon klinik eller liknande och med jämna mellanrum hjälper jag hundägare med att klippa klorna i hundarnas egna hem. Jag har även ställt ut andras hundar. Allt ideellt förstås.
Pennans makt
Sedan 1995 har jag skrivit insändare och artiklar om djur i medlemstidningar, kvällstidningar och nu även på nätet. Det ger mig stor tillfredsställelse att försöka förändra och påverka djurs levnadsförhållanden och inte minst att föra ut ett mjukt och respektfullt förhållningssätt gentemot djur.
Annan sysselsättning
Något som jag älskar att göra är att läsa korrektur, främst böcker om hundar och där jag samtidigt lär mig mycket matnyttigt. Men jag är noga med att bara läsa sådana böcker som har likvärdig ideologi som min egen.
På loppisar och i second handaffärer kan jag odla mitt intresse för föremål som har lite av ålderns tjusning, allra helst från 40- och 50-talen. Där finns ju även mängder med saker till hundar som behöver hjälp och jag köper på mig och skänker vidare.
Andra saker som jag lockas av är att sjunga, dansa och spela teater.
Arbeten
Jag har gått några utbildningar och har arbetat mest som barnskötare på dagis och fritidshem. En period arbetade jag även som väktare.
Sedan mitten av 90-talet har jag haft hel sjukersättning på grund av diabetes, vilket gett mig tid att skriva och att hjälpa hundar ideellt, av och till i mån av ork.
