Grimma – ett grymt gissel

inlagd av gingersKommentarer inaktiverade för Grimma – ett grymt gissel

Av Ginger Sundin Hallgren

I nummer 5/14 av tidningen Hundsport ser jag till min besvikelse en ung curly coated retriever som bär en starkt rosafärgad grimma runt sin nos. Hon bär namnet Lycka, men ju mer jag tänker på bilden som etsat sig fast hos mig, så tror jag inte att hon kommer att vara särskilt lycklig över den framöver.

Att den är ”gulligt” chockrosa tycker jag inte är en förmildrande omständighet. Hundar, små som stora och unga som gamla, ska inte behöva gå med sin nos inspärrad i en trång ”komposition”, en ”uppfinning” av någon som vill göra det lätt för sig för att ta kontroll över hunden.

Det står att man vill förebygga dragande, eftersom ett barn med en funktionsnedsättning ska kunna hålla i hunden. Men med en ung, stor och energifull hund, så tycker jag att ansvaret ligger på föräldrarna eller de som har vårdnaden om barnet. Man kan ju låta någon kunnig sätta fast ett extra handtag i kopplet istället, så att barnet ifråga ändå kan känna att det hjälper till.

I texten står även att man på det här viset vill undvika ”busfasoner”. Ordet ”fasoner” låter nedlåtande. Det klingar gamla tankesätt, auktoritärt tänkande och styrning av en hunds normala beteenden. Beteenden som den måste få utlopp för. Valpar måste få busa. De är precis som barn och vill pröva sig fram till vad livet är för något.

Här är ett av mina möten med hundar som haft grimma.

Jag ser henne på långt håll, den unga golden retriever tiken med sin skimrande och böljande långa päls. Hon kommer emot mig med matte och husse bredvid sig. Men det är någonting som inte ser bra ut. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag reagerar på. Men ju närmare jag kommer, desto tydligare blir det.

Obehagligt
Hon håller sitt huvud så konstigt och kan inte riktigt använda sina normala reaktioner och poser i sitt beteende, som hon säkert skulle ha gjort om hon inte haft – en grimma runt nosen. Det ser inte trevligt ut, rent av illa. Den stramar till om hennes nos och luften verkar inte kunna tränga igenom näsborrarna som den ska kunna – obesvärat och utan några hinder.

Tiken har fått syn på min hund Macho och jag ser hur gärna hon vill använda sin kropp fullt ut för att hälsa på honom. Men det går inte. Hon blir stående alldeles stilla fast med svansen något svängande.

Känslosamt
Jag tycker synd om henne. Jag böjer mig ner och pratar till henne.
”Hej, gumman”, säger jag. ”Hej, gumman”, hasplar jag ur mig igen när jag får en sådan där omedelbar kontakt med henne. Min röst avslöjar mig nog för mycket om vad jag anser om grimman runt hennes nos, för den låter så medlidsam. Det är inget jag kan styra, det kommer bara naturligt.

Noll inlevelse
Husse och matte kanske får en aning om hur jag tänker för de börjar visa tecken på att gå. Efter att de lämnat oss blir jag ledsen och nedstämd. De verkade inte förstå att grimman förändrade deras hund. Den var en lätt genväg att ta när hunden är ivrig och har mycket energi.

Minustecken
Jag kan inte förstå varför man tillverkar ett sådant redskap där hunden får betala ett obehagligt pris för att människor ska kunna vara lata och slippa kommunicera på ett mera ”hundigt” och vettigt sätt med den.

Dessutom så kan jag livligt föreställa mig hur besvärande och irriterande det måste vara att sikten skyms, kanske inte helt, men delvis, av bandet som ligger framför ögonen.

Jag önskar att människor tänker kritiskt när de får syn på dessa tingestar i handeln och avstår från att köpa dem. Att de funderar på hur det kan upplevas av hunden. Grimmor skulle också behöva ha en sida på nätet liknande den om stryphalsbandens farliga effekter på våra hundar. www.sagnej.n.nu.

Artiklar 2014, Djurskydd, Uncategorized
Blue Taste Theme created by Jabox
Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.