Av Ginger Sundin Hallgren
Igår nåddes jag av ytterligare en uppgift om att man på en kurs för valpar använder sig av de urgamla eller de ”nya” sätten (det beror på hur man ser det), att lära hundar diverse saker de ”måste” kunna.
Arbetsamt
Visserligen blir man påmind om det ”hårda stuket” på nytt, fast man under vardagarna går omkring och förtränger så gott det går. Men, det är också nödvändigt och nyttigt för man kan omvända den energin som gör en förbannad och frustrerad, till att försöka påverka och förändra sakernas inverkan till något bättre.
Okunnig och ointresserad
Instruktören hade försökt pådyvla deltagarna vikten av att man måste ”visa vem som bestämmer” genom att använda sig av rejäl stränghet och att trycka ner sina valpar rent fysiskt för att skrämma dem till lydnad.
Att valpar ska bli rädda och behöva gå omkring med den känslan genom hela sitt korta liv, hur kan det leda till något positivt? En individ som styrs och drivs av rädsla, drabbas ju av olika stresshormoner vilka inverkar negativt såväl kroppsligt som emotionellt. Den sätter även ner immunförsvaret och hunden löper större risker att drabbas av en mängd sjukdomar.
Man ”formar” sin hund från allra första början på samma sätt som med barn. De blir vad man gör dem till, till allra största delen. Det är elakt och orättvist mot en valp att den ska behöva bemötas av ”tränare” som inte tänker sig för, utan bara verkar vilja synas och höras själva. Ju högre man skriker, desto mindre har man att säga, heter det visst. Det verkar stämma i det här fallet och det finns tyvärr fler av sådana ”tränare” jämnt spridda över hela vårt land.
Snacka om hundliv
Ur en hunds perspektiv måste det kännas fruktansvärt med att få uppleva rädsla som vardagsmat. Kan det vara behagligt för en hund att leva med en sådan människa? Svaret på det är solklart för mig…
Om husse eller matte tror på de här metoderna, blir de lika auktoritära som instruktören.
Kunde hunden prata skulle den nog säga: ”det känns som om en elefant springer emot mig med hotfullt kroppsspråk och när den väl är framme börjar den trycka ner mig mot marken. Och sen vete sjutton om jag någonsin skulle kunna lita på den klumpedunsen igen…”
