Mycket dekorativ 50-tals tallrik, böjd uppåt i hörnen, okänd designer
Av Ginger Sundin Hallgren
Macho och jag går ut på promenadsträckan som han tycks favorisera, den tar ungefär femtio minuter. Han sträcker upp sig och tar in alla dofterna som slår emot honom. Alldeles utanför vår tomt har han ett speciellt ställe som ska undersökas först innan vi går vidare. Han går förbi det men får snabbt lukten i sin nos och tvärvänder. Hoppsan! Jag får vända mig snabbt med några snabba steg och flyttar handtaget på rullkopplet till den andra handen.
När han har klarat av ”affären” fortsätter vi i rask takt och mitt i en sväng på vägen står en lyktstolpe som signalerar med intressanta dofter. Han springer dit mitt framför mina fötter, men som tur är har jag honom alltid i sikte och kan stanna till på en gång. Jag flyttar handtaget tillbaka igen till handen som höll förut så att han får känna ordentligt på lukterna. Sen är han nöjd.
När vi kommit till trevägskorsningen lyfts plötsligt (oops) ett löv upp en bit framför honom och flyger åt sidan – och han efter lövet – och jag efter honom i hela kopplets längd. Skrattet bubblar upp inom mig och han tycks bli gladare av att jag rör på mig fort och hänger med på det han gör. När upplevelsen är slut så går vi upp på den Branta backen som går upp till centrum. Där ser vi en hund som vi inte mött förut och ägaren undrar om de får hälsa. Jadå, säger jag, glad över att andra frågar och inte bara jag.
Vi står ju på en väg som visserligen är lugn, men där det kan komma bilar. Ingen av oss släpper sin hund lös så de får hälsa så gott det går. Naturligtvis så snurrar kopplen ihop sig, men våra hundar gillar varandra så det är ingen större fara å färde. Men jag fastnar längst in i denna roterande cirkus med mina ben en stund och håller på att tappa balansen innan vi lyckas tråckla ut mig. Jag måste ha sett ut som om jag dansade en schottis. Puh!
Vi kommer sedan till krönet på den Branta backen som följs av att den börjar luta nedåt igen. Där finns många häckar runt tomterna och de lockar honom mycket. Plötsligt kommer lite gammal snö virvlande emot honom i vindens fart. Han backar instinktivt och nyser av den kittlande känslan i nosen. Jag blir lika överraskad som han och av en reflex hoppar jag till en bit åt sidan och jag kan tänka mig att jag ser ut som någon som inte riktigt vet vad den gör. Nästan som om vi dansar en samba var och en på sitt håll.
Vi går in på en väg som svänger till höger där han får ett infall att snabbt springa ner i ett dike som följs av en starkt uppåtgående slänt. Någon har förmodligen kastat ifrån sig något där som luktar gott och frestar honom. Återigen växlar jag hand med kopplet för att allt ska gå lättare för både honom och mig, men även för linans skull.
Jag hänger med för att se vad han upptäckt och det blir att ta till några stora, ganska klumpiga steg för att inte halka ner i diket. Sedan blir jag tvungen att ta några mindre steg med tyngden på främre delen av skorna när jag beger mig uppåt i slänten. Mina armar viftar för att hjälpa mig med balansen. Hela proceduren får nog mig att framstå som en smula otillräknelig och jag kommer på mig själv med att förmodligen gett eventuella tittare en version av en liten hambo i uppförslutning. Men det bjuder jag så gärna på.
När vi så kommer in på den långa och breda vägen med många tjocka träd som bildar en allé där vi brukar stöta på ganska många hundar, så gör vi det på en gång. En tik som löper korsar vår väg och Macho blir kär i henne direkt och vänder sig som om han reagerat på en signal att göra det. Som vanligt måste jag byta hand igen annars snor jag nog in min hand i linan om jag skulle halka. Matte till hunden går vidare och jag måste locka till mig Macho på alla möjliga vis, så han inte blir för exalterad.
Jag hukar och böjer mig om vartannat, framkallar roliga ljud och studsar till. Han kommer glatt till mig igen och vi fortsätter. När vi fått upp farten svänger jag mina armar som man gör för att få mer energi och sving i gången och kommer på mig med att det förmodligen påminner om en variant av en jitterbug. Av och till byter jag hand igen just för att det inte ska kännas så statiskt och för att omväxling förnöjer. Det är så lätt när man har ett rullkoppel.
Till sist rundar vi hörnet på allévägen och kommer in på den sista biten hem. Där är trottoaren väldigt smal och jag måste ha full kontroll på både honom och mig själv under ganska lång tid. Bilar, cyklister, gående och springande människor som ska till tåget möter mig hela tiden.
Rätt vad det är fångar Machos nos något som han inte kan motstå att undersöka och han vänder tvärtom mycket hastigt. Jag är tvungen att tvärstanna mitt framför honom och scenen påminner mig i bakhuvudet om en liknande rörelse som man kan göra i en tango. Vi blir stående mitt emot varandra och vi ser nog lika förvånade ut, tills förtrollningen släpper och han visar mig exakt vad det är som han upptäckt. Han får naturligtvis lukta färdigt och sedan tar vi oss hem på trötta ben, nöjda med den här utevistelsen.
När jag går ut med Macho är det med tanken om att han ska få sin stund och få upplevelser – inte bara gå. Jag vägrar att kliva in i någon fånig ledarskapsroll som bara skapar en håglös hund som måste följa mig vid sidan.
Han för och jag följer – precis som det ska vara i en levande och naturlig relation – åt båda hållen. Det känns som att dansa med sin hund!
