Archive

For the Berättelser category

Har du hört den förut?

Kommentarer inaktiverade för Har du hört den förut?

Har du hört den förut?

Jag fick dessa utomordentligt roliga korta meningar för några år sen från min vän Marie Louise som har en sida som heter Drömhunden. Förbered dig på skratt som knappt går att få slut på…

Apropå debatten om att läkare kan för dålig svenska. Citaten lär komma från patientjournaler på Karolinska institutet.

• Inkommer med kvadratmeter stor sårskada på lillfingret.

• Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

• Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

• Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

• Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

• Blöder ibland från vänster näsa.

• Patienten måste sova högt under kudden.

• Hon beskriver huvudvärken som spännande.

• Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

• Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.

• Går nu med stel rygg och huvudet ner i marken.

• Sköts i hemmet av maken som är militär.

• Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

• Mat får han från sonen som ligger infryst.

• Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

• Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

• Nyligen varit på kontroll hos gynekolog som friat.

• Patienten vägde 78 kg i hemmet innan han gick hit utan kläder.

• Änka, bor med frisk make.

Morföräldrarnas hund

Kommentarer inaktiverade för Morföräldrarnas hund

Av Ginger Sundin Hallgren

Här kommer nu en berättelse till dig och alla andra som liksom jag fascineras av svunna tider och flera decenniers gamla foton. Den utspelar sig runt 1947 och handlar om en collietik som fick namnet – just det, Lassie. Filmen om den äventyrliga hunden Lassie hade sänts på bio 1943 och den blev ju omåttligt populär.

Den blev så omtyckt av min mormors alla tre flickor, att de inte kunde sluta tänka på att få ha en alldeles egen likadan i familjen. De bodde på Norrängsvägen i Stuvsta alldeles utanför Stockholm i ett fyrkantigt hus som morfar själv byggde 1938. Vägen hette förut Skråvägen.

Drömde
De pratade om den där hunden mest hela tiden och kunde inte lägga ifrån sig drömmarna om en hund som kunde vara med och upptäcka deras värld. Föräldrarna gick till slut med på att köpa sig en valp, men på ett villkor – flickorna skulle sköta om hunden alldeles själva. Förhoppningarna ökade efter föräldrarnas löfte.

Morfar hade sett en annons om collievalpar i en tidning och de fanns att titta på i Småland. Det var alldeles för långt för familjen att ta sig på den tiden och de hade ingen bil. Deras granne, Brokvist, fick höra om nyheten och han hade faktiskt ett ärende nere i Småland och han kunde tänka sig att ta med en valp på hemresan åt dem. Han skulle visserligen åka tåg, men det var inga problem enligt honom.

Äntligen
Sagt och gjort, efter en liten tid kom grannen hem från sin tågresa som hade tagit honom sex timmar. Han hade haft den lilla tikvalpen i sin innerficka på sin stora rock och det hade gått mycket bra. Lyckan var fullkomlig. Tiken kostade vid den tiden 100:-.

Nåväl, valpen som nu fick heta Lassie, växte upp i en lugn miljö och fann sig tillrätta. 

Mamma, en bekant och morfar pratar med Lassie.

Hon var alltid med barnen på allt de företog sig. 

Lassie har busroligt i snön med mamma.

Mamma och Lassie leker på uppfarten till tomten.

Lassie gick alltid lös och hade aldrig halsband på sig utom vid speciella tillfällen, till exempel när hon skulle gå och handla. Flickorna som var i åldern 12-18 hade bara på kul lärt henne att själv gå till affären Petterssons Livs som låg på Yrkesvägen ganska nära deras hem. (Hittills har det stått Stambanevägen, men det var alltså fel uppgift!)

Hon har koll på tomten…

Hunden fick då ett halsband på sig där de satte in ett hopvirat papper med en 25-öring inuti, innanför bandet. På papperet hade de skrivit ”en tablettask”. De sa till henne: gå till Petterssons och handla.

Mamma viskar i örat ”gå och handla”.

Hon gick iväg i rätt riktning, hon visste vägen dit eftersom hon alltid följde med på alla små äventyr. Det fanns inte så många bilar vid den här tiden och de som hade bil kände igen Lassie och körde lugnt. 

Grey 1923. Ägare Bror Karlsson Huddinge

Väl där satte hon sig ner utanför och väntade. En dag ringde handlaren Pettersson hem till familjen och sa: Lassie sitter här utanför och vi vet inte vad hon vill?

Mormor sa att det fanns en lapp runt halsen på henne och Pettersson gick ut och tittade. Efter en liten stund kom Lassie bärandes med en tablettask som kostade exakt de 25 ören hon haft med sig, i en liten papperspåse i munnen. 

Med på allt
Flickorna och hunden var alltid tillsammans

Utflykt med äventyr i skogen.

 och de cyklade ofta med henne bland annat till Långsjön i Segeltorp och till sjön Gömmaren i Huddinge. En liten bit bort från hemmet fanns även en liten damm, vägarna såg ju inte ut som de gör idag och den hade formats av naturen. 

Bra utkikspost bilden till vänster och stolt mamma med halvvuxen valp till höger.

Mamma, vänner och Lassie som är mycket intresserad av dammen.

Då och då kom det stora arbetshästar förbi på den breda grusvägen utanför deras tomt och det var det enda hon skällde på. Kanske var det för att de var så stora eller för att hon helt enkelt blev uppspelt och ville hälsa.  

Lassie var en inkännande, omhändertagande och modig hund. Hon var väldigt snäll mot katter

Läs hela texten »

Svartvit schäfer

Kommentarer inaktiverade för Svartvit schäfer

Av Ginger Sundin Hallgren

En mycket liten berättelse om schäferhanen Buster som bytte hem. Han hade levt i en familj och arbetat som polishund under okänd tid. Buster hade tyvärr fått cancer och kunde inte ställa upp på det arbetsamma jobbet längre.

När mina föräldrar bodde i Ockelbo 1956 så fick pappa nys om hunden och åkte ner till Stockholm för att köpa honom. Jag hade då inte kommit till världen ännu. Han fick Buster för en ringa peng. Hunden var mycket snäll och social och de fick en bra relation till honom. Han var med på allt de gjorde. Han fick nu inte ett så långt liv, utan fick lämna sin andra familj efter kanske högst ett år. Han kunde inte leva med sin sjukdom längre.

Det här är det enda jag fått veta, men jag ville hylla honom med att visa bilder på Buster, den trogna hunden. Jag har fotograferat av de svartvita bilderna med text under, skrivna av mina föräldrar, men förtydligar under för säkerhets skull, vad det står. Bilderna talar sitt eget språk och jag ville förmedla stämningen och hur glad Buster ändå var.

 

På utflykt med husse

På utflykt med husse 

 

på kafferep

På kafferep

Järnboås

Järnboås

IMG_0252

Sitt vackert!

Sitt vackert!

 

På upptäcktsfärd

På upptäcktsfärd

 

Segraren

Segraren

 

Hoppsan.

Hoppsan.

 

Slåss med tigrar och lejon

Slåss med tigrar och lejon

 

Är jag inte bra fin?

Är jag inte bra fin?

 

På språng

På språng

 

Läs hela texten »

Som en dans!

Kommentarer inaktiverade för Som en dans!
Mycket dekorativ 50-tals tallrik, böjd uppåt i hörnen, okänd designer

Mycket dekorativ 50-tals tallrik, böjd uppåt i hörnen, okänd designer

Av Ginger Sundin Hallgren

Macho och jag går ut på promenadsträckan som han tycks favorisera, den tar ungefär femtio minuter. Han sträcker upp sig och tar in alla dofterna som slår emot honom. Alldeles utanför vår tomt har han ett speciellt ställe som ska undersökas först innan vi går vidare. Han går förbi det men får snabbt lukten i sin nos och tvärvänder. Hoppsan! Jag får vända mig snabbt med några snabba steg och flyttar handtaget på rullkopplet till den andra handen.

När han har klarat av ”affären” fortsätter vi i rask takt och mitt i en sväng på vägen står en lyktstolpe som signalerar med intressanta dofter. Han springer dit mitt framför mina fötter, men som tur är har jag honom alltid i sikte och kan stanna till på en gång. Jag flyttar handtaget tillbaka igen till handen som höll förut så att han får känna ordentligt på lukterna. Sen är han nöjd.

När vi kommit till trevägskorsningen lyfts plötsligt (oops) ett löv upp en bit framför honom och flyger åt sidan – och han efter lövet – och jag efter honom i hela kopplets längd. Skrattet bubblar upp inom mig och han tycks bli gladare av att jag rör på mig fort och hänger med på det han gör. När upplevelsen är slut så går vi upp på den Branta backen som går upp till centrum. Där ser vi en hund som vi inte mött förut och ägaren undrar om de får hälsa. Jadå, säger jag, glad över att andra frågar och inte bara jag.

Vi står ju på en väg som visserligen är lugn, men där det kan komma bilar. Ingen av oss släpper sin hund lös så de får hälsa så gott det går. Naturligtvis så snurrar kopplen ihop sig, men våra hundar gillar varandra så det är ingen större fara å färde. Men jag fastnar längst in i denna roterande cirkus med mina ben en stund och håller på att tappa balansen innan vi lyckas tråckla ut mig. Jag måste ha sett ut som om jag dansade en schottis. Puh!

Vi kommer sedan till krönet på den Branta backen som följs av att den börjar luta nedåt igen. Där finns många häckar runt tomterna och de lockar honom mycket. Plötsligt kommer lite gammal snö virvlande emot honom i vindens fart. Han backar instinktivt och nyser av den kittlande känslan i nosen. Jag blir lika överraskad som han och av en reflex hoppar jag till en bit åt sidan och jag kan tänka mig att jag ser ut som någon som inte riktigt vet vad den gör. Nästan som om vi dansar en samba var och en på sitt håll.

Vi går in på en väg som svänger till höger där han får ett infall att snabbt springa ner i ett dike som följs av en starkt uppåtgående slänt. Någon har förmodligen kastat ifrån sig något där som luktar gott och frestar honom. Återigen växlar jag hand med kopplet för att allt ska gå lättare för både honom och mig, men även för linans skull.

Jag hänger med för att se vad han upptäckt och det blir att ta till några stora, ganska klumpiga steg för att inte halka ner i diket. Sedan blir jag tvungen att ta några mindre steg med tyngden på främre delen av skorna när jag beger mig uppåt i slänten. Mina armar viftar för att hjälpa mig med balansen. Hela proceduren får nog mig att framstå som en smula otillräknelig och jag kommer på mig själv med att förmodligen gett eventuella tittare en version av en liten hambo i uppförslutning. Men det bjuder jag så gärna på.

När vi så kommer in på den långa och breda vägen med många tjocka träd som bildar en allé där vi brukar stöta på ganska många hundar, så gör vi det på en gång. En tik som löper korsar vår väg och Macho blir kär i henne direkt och vänder sig som om han reagerat på en signal att göra det. Som vanligt måste jag byta hand igen annars snor jag nog in min hand i linan om jag skulle halka. Matte till hunden går vidare och jag måste locka till mig Macho på alla möjliga vis, så han inte blir för exalterad.

Jag hukar och böjer mig om vartannat, framkallar roliga ljud och studsar till. Han kommer glatt till mig igen och vi fortsätter. När vi fått upp farten svänger jag mina armar som man gör för att få mer energi och sving i gången och kommer på mig med att det förmodligen påminner om en variant av en jitterbug. Av och till byter jag hand igen just för att det inte ska kännas så statiskt och för att omväxling förnöjer. Det är så lätt när man har ett rullkoppel.

Till sist rundar vi hörnet på allévägen och kommer in på den sista biten hem. Där är trottoaren väldigt smal och jag måste ha full kontroll på både honom och mig själv under ganska lång tid. Bilar, cyklister, gående och springande människor som ska till tåget möter mig hela tiden.

Rätt vad det är fångar Machos nos något som han inte kan motstå att undersöka och han vänder tvärtom mycket hastigt. Jag är tvungen att tvärstanna mitt framför honom och scenen påminner mig i bakhuvudet om en liknande rörelse som man kan göra i en tango. Vi blir stående mitt emot varandra och vi ser nog lika förvånade ut, tills förtrollningen släpper och han visar mig exakt vad det är som han upptäckt. Han får naturligtvis lukta färdigt och sedan tar vi oss hem på trötta ben, nöjda med den här utevistelsen.

När jag går ut med Macho är det med tanken om att han ska få sin stund och få upplevelser – inte bara gå. Jag vägrar att kliva in i någon fånig ledarskapsroll som bara skapar en håglös hund som måste följa mig vid sidan.

Han för och jag följer – precis som det ska vara i en levande och naturlig relation – åt båda hållen. Det känns som att dansa med sin hund!

Beskyddarinstinkten

Kommentarer inaktiverade för Beskyddarinstinkten
Här skyddar vi varandra!

Här skyddar vi varandra!

"Ingen kommer fram, det ser vi till".

”Ingen kommer fram, det ser vi till”.

Av Ginger Sundin Hallgren

För några år sedan hjälpte jag till när en hund, Maxe, behövde få ett nytt hem på bara några dagar (”En berättelse om en hund i nöd”). Allt ordnade sig till det bästa och jag hade kontakt per telefon och återbesök med de nya ägarna vid flera tillfällen efteråt.

I ett samtal kom det fram att när matte skulle gå till jobbet på morgnarna och säga hej då till husse, som fortfarande låg i sängen, så vaktade Maxe honom och hon kunde inte gå fram till sängen och sätta sig. Jag sa att hon skulle säga till husse att sätta sig upp och visa att han ”levde” och mådde bra. Efter några dagar ringde hon och berättade att nu var problemet löst. Hon var så överraskad över att det var så lätt att ordna så att situationen blev så lugn och behaglig.

Vid ett annat tillfälle fick jag ett samtal från en ung kvinna som hade liknande problem med sin hund. Hon ville ibland fixa så att hon och hennes sambo kunde äta frukost i sängen. Men deras hund vaktade skarpt sin liggande husse. ”Pröva att be husse att sätta sig upp och börja prata med dig, gärna innan du går in i rummet”, sa jag.

Jag hörde aldrig av henne igen och det tolkar jag som att det gick alldeles utmärkt för dem.

Vår egen hund Macho
Det var rätt lustigt faktiskt. Häromdagen satt vi i soffan och såg på en film. Vid ett tillfälle skulle Anders böja sig ner mot golvet för att ta upp en penna som hade rullat ner från bordet och hamnat precis bredvid min fot. Det blev en rörelse som blev en aning hastig och Macho reagerade snabbt på den genom att dutta sin nos på honom.

Han ”anföll” Anders hand men bara som en liten markering till honom att inte ”överfalla” min fot. Det blev inget morr eller nafs över huvudtaget. Han blev bara lite stel i sitt kroppsspråk och fällde ner sina öron, men det gick lika fort över som det kom, när vi lugnade honom och han förstod att ”faran” inte var på allvar.

Lite senare in i filmen var jag tvungen att klia mig neråt foten. Det lustiga var att Macho även då skulle beskydda mig – mot mig själv, såg det ut som.

Bara på kul ville jag se vad Macho skulle göra om jag närmade mig min fot lite mer planerat. Jag prövade med att promenera med mina fingrar ett i taget i sakta mak mot målet.

Döm om min förvåning när han återigen försvarade mig mot mig själv! När han insåg att det inte var något överhängande hot mot mig, så rullade han snabbt över på rygg och ville bli kelad med, precis som om han ville säga: ”ursäkta, jag trodde du blev antastad av någon”…

Djupt rotat
Hunden som art fungerar så att när det händer något med en familjemedlem, antingen det är en av deras egna kamrater eller en människa, kanske en skada som uppstått eller att denne bara ligger ner för att vila, så kopplas instinkten automatiskt på och hunden börjar beskydda.

Så när våra hundar hemma kan vakta någon person i familjen som sover eller vilar, är det inte något fel den gör. Den gör som den är ”programmerad” att göra.

Gör tvärtom
Börjar man att straffa detta beteende, så kan det eskalera till ett mycket värre problem än det man först ansåg sig ha. Så när din hund vaktar en i familjen, så gör tvärt emot, även om flera personer säger att man ska straffa hunden.

Var lugn och beröm din hund för det utmärkta jobb den utför. Be personen ifråga att sätta sig upp och säga något till dig. Då hinner den förstå att den sårbara ”klarar sig” och mår bra.

Kanske behöver du locka ner den från sängen med en godisbit och klappa om den och sedan sätta dig och locka tillbaka den igen. Allt i situationen ska ske med lugna rörelser och en glad och mättad röst.

Till pass
Att hunden vaktar på det här viset, kan man komma att ha nytta av om man är ensam hemma med sin hund. Det kan ju hända att en person som inte ska vara där tar sig in, men blir bortskrämd och tar till flykten. Det skulle i alla fall jag uppskatta…

Lite kuriosa
Det här med att vakta sina kamrater finns ju hos de flesta flocklevande djurarter. Min man fick se detta på nära håll när han var 9 år gammal och besökte en bonde med kor. En utav dem hade varit mycket sjuk och behövt opereras. Nu gick den med ett stort bandage runt midjan. Det fina med historien var att kossan hela tiden hade en beskyddare som följde henne vart hon än gick. Andra kor kunde inte komma fram till den skadade.
Det var efter det, som Anders upptäckte att samma fenomen finns hos hundar och han var den första att beskriva det i boken ”Hundens Gyllene Regler” (slut på förlaget).

Blue Taste Theme created by Jabox
Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.