Gingers Skriverier

Av Ginger Sundin Hallgren

Det var ovanligt mycket folk på pendeltåget den här dagen. Jag gick mittgången framåt förbi alla säten tills jag såg ett ledigt. Mittemot satt en kvinna med en stor hund. Den såg på mig när jag satte mig och försökte få rätsida på väskan och kassen. Hunden hade så fina ögon att jag inte kunde låta bli att le och såg upp mot kvinnan som ägde den.

Då kände jag igen henne, men inte varifrån. Jag sa ett prövande ”Hej”.  Hon svarade leende ”känner du igen mig? Jag såg länge på henne och bad henne förklara.

”Det var för sexton år sen som vi träffade på varandra och jag sa att jag gärna ville ha en hund. Jag hade ju aldrig haft någon förut, jag bodde hemma och gick på gymnasiet. Jag längtade så starkt efter en hund att slösa min kärlek på, uppleva saker tillsammans med och få lära mig om hundars sätt och språk. Jag fascinerades av den i princip ljudlösa kommunikationen som de kan förstå så bra sinsemellan. Då var tiden kommen att kunna ta hand om en hund på ett riktigt sätt, eftersom mamma arbetade hemifrån.

Eftersom jag ofta hade sett dig ute med din hund och gillat det jag sett, så frågade jag dig till råds om hur man går tillväga för att allt ska bli rätt från början. Du gav mig ett recept och jag kommer fortfarande ihåg det efter alla år som gått. Du sa så här:

Jo, du tar den största grytan som finns hemma och ställer på spisen. Sen går du till skafferiet och letar reda på burken med etiketten ”Nyfikenhet” på och öser ner två skopor av det. Från paketet med grön etikett där det står ”Tillit” på, tar du så mycket du vill av. För att göra det lite smakligare tar du sen burken med ”Glädje” på och ur den tar du tre skopor. Smaka av efter att du tillsatt en näve ”Ödmjukhet”, som står överst på hyllan.

Men du måste även ha några rejäla skopor av kryddan som är märkt med ”Förtroende” på lockets ovansida. Efter det tar du lådan som det står ”Mentala uppgifter” på och häver ner ganska mycket av det pulvret, så mycket att det täcker de andra ingredienserna. Glöm inte att ösa ner lika delar av de burkar som är fyllda med ”Kärlek”, ”Närhet” och ”Kontakt”, alla burkarna har olika röda nyanser.

Och sist men inte minst hämtar du den stora, gula flaskan som står allra längst in i skafferiet där etiketten är närmast utsliten där det står ”Inlevelse” på och låter en halvliter rinna ner.

Grytan ska sen stå på långkok i ungefär 4 timmar på låg värme och efter det snabbt kylas av. När det kallnat, så fryser du in allt i många, små portioner och slänger i frysen. De kommer att räcka livet ut till hunden och dig.”

Jag smålog under tiden när hon återgav historien så målande. Mötet för så länge sen klarnade mer och mer. Jag kom ihåg att hon var väldigt noga med att lära sig innan hon tog hem en hund. Det som jag fastnade för hos henne var att hon visste exakt vem hon själv var som person och att hon inte ville göra som människor hon sett ute göra mot sina hundar – bestämma, straffa och vara negativ.

Hon hade haft ett ovanligt lugn över sig, utstrålat självinsikt och verkat så genomgod. Det fanns ett starkt drag av jag-kan-själv och jag-vill-inte-göra-som-alla-andra över henne. Det tyckte jag om för det brukar få människor att följa sina hjärtan och göra dem nöjda med sina val i livet.

Eftersom hon då var en sådan ovanlig tjej som visste vad hon ville med sitt hundägarskap, så förstod jag att hennes föräldrar var riktigt fina människor som låtit henne göra sina egna val, få erfarenheter och själv bilda sig uppfattningar om andra människor. Och det var just därför som jag gett henne det udda rådet.

Hon hade hela tiden tittat med förtjusning på mig när jag gett henne ett svar hon inte var van vid. På det viset hade hon fått tänka till lite på vad jag menat och det var förmodligen det hon hela tiden innerst inne hade velat.

Hon hade gått hemåt och vi sågs inte mer på många år – förrän den här dagen.

Hon var nu trettiotvå år. Hon hade skaffat sig sin första valp på sommaren efter att vi hade skrattat åt mitt råd till henne. Hon tackade mig så väldigt mycket för hon hade förstått vart jag ville komma. Det var sin egen väg hon ville gå och det hade hon gjort utan kurser eller böcker. Jag tyckte hon var fantastisk. Hennes hund var nu lika gammal som hon var då vi pratat. Allt hade gått utmärkt utan hårda ord, krav och kommenderingar.

Hon hade fått de ”verktyg” som hon behövde.

”I alla år har jag har burit med mig det där skafferiet under armen”, sa hon sedan.

av Ginger Sundin Hallgren

Det var sista söndagen i maj och jag och min man åkte på en utflykt till ”världens ände”. Vädret var på vår sida och alldeles lagom varmt. Med oss hade vi vår hund Macho som gillar att åka bil. Vi tog en längre promenad längs marinan, vinden fläktade skönt och Macho fick träffa några hundar. Han stortrivdes. Hittills så hade vi bara stött på glada hundar med glada hundägare.

När vi hade gått runt, så väntade väldigt många små affärer på oss med varierande utbud och mysiga uteserveringar som låg i början av marinan. Jag hade bara hunnit titta in som hastigast i en affär med lokala hantverkare, när jag ser ett yngre par med en ras som tyvärr har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Hunden, en tik, var runt ett år ung. Hon drog i kopplet, hade massor av energi och var ivrig att komma fort fram.

Plågsamt
Husse hade satt kopplet under ena frambenet i armhålan, så att hon mer haltade och hoppade fram, än gick på sitt ben. Hon var mycket besvärad av placeringen. Hon gick så ett tag, och sen, utan att hon gjort något fel, så nöp husse henne i örat så att hon skrek. Då hade jag sett nog och kunde inte hålla mig. Jag gick fram med lugna, men bestämda steg för att föra fram min åsikt.

”Hej, ursäkta mig”, sa jag. ”Får jag bara fråga dig en sak? Vet du att det kan bli skavsår och smärta när kopplet sitter som det gör nu?”

”På hunden?”, frågade husse.

”Jaa, just det”, blev mitt svar. Jag tänkte för mig själv; ja, inte blir det skavsår på dig i alla fall. Han såg lite frågande på mig och blev lite förnärmad. Matte tittade elakt och irriterat på mig, men det brydde jag mig inte om, utan koncentrerade mig på husse.

Okunnig
Sen frågade jag även varför han drog hunden i örat och fick till svar att både han och matte minsann hade gått många kurser med hunden, och att de hade fått lära sig att så ska man göra med sin hund. ”Men det förstör ju tilliten till er”, kommenterade jag. Matte fräste ifrån, ”Nej då, hon har så stark tillit till oss”. Jag suckade tungt inom mig.

Husse sa även att man ”väl måste uppfostra hunden, precis som med barn!” Jag hoppades i mitt stilla sinne att de inte skulle skaffa barn, med den inställningen.

”Men att dra henne i örat hjälper ju inte”, fortsatte jag. ”Då är den människan som har kursen okunnig och grym. Det här är väl er bästa vän?” De tittade bara tomt på mig.

Efter en sekunds tystnad la jag till med en viss vädjan i min röst: ”Lyssna inte på människor som ger hårda råd som de här.” Matte spände ögonen i mig och sa sen att de inte skulle lyssna på mina råd heller.

Envisa jag
Eftersom hundar ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så kände jag att jag inte kunde nöja mig med det svaret och sedan gå min väg. Då hade allt varit förgäves. Nu hade hunden också glatt hunnit hoppa upp på mig och stulit en bit av mitt hjärta. Tiden höll även på att rinna ut och jag kände att när som helst skulle de vända på klacken och bara gå därifrån. För att snabbt komma till kärnan och spara tid, förklarade jag att om det till exempel skulle börja brinna på natten, så skulle hunden med all sannolikhet rädda dem.

De tittade ner i marken, men lyssnade. De såg mig fortfarande som något obehagligt och besvärligt, men stod ändå kvar. Jag tillade även att hunden med lika stor sannolikhet skulle försvara dem om de blev överfallna ute.

Husse böjde sig nu ner mot hunden och kände nog ett tryck från mig att visa att han brydde sig om hunden. Matte visade ingen som helst reaktion, nu ville hon bara bli av med mig. När ingenting mer blev sagt, så började de att vända sig för att gå. Hunden drog och kraxade i sitt halsband som trängde in mot strupen.

Jag avslutade då med att hejda husse en sekund, för att glatt tipsa om att byta till sele. ”Då slipper man det där som irriterar henne och kan skada strupen”. På något sätt verkade det som att han förstod att jag verkligen brydde mig. Jag tyckte mig se det i hans ögon. Sen försvann de i vimlet av människor.

Hundens liv är kort
Kanske den här historien manar till eftertanke. Precis som med våra barn, föräldrar, bästa vänner och bekanta, så har vi även våra hundar bara till låns. När som helst kan de vara borta på grund av en olycka, sjukdom, ålder eller annan orsak. Något kan hastigt ändras i våra liv, som gör att vi inte kan ha kvar våra kära hundar.

Tiden med hunden varar inte så länge även om den får vara frisk hela sitt liv. Man glömmer så lätt att livslängden hos hunden är så kort. Det gäller att ta tillvara all dyrbar tid och göra det allra bästa för sin vän just här och just nu. Att inte ödsla bort denna värdefulla korta tid på straff, skrämsel, hot, alltför många regler, onödiga principer eller våld.

Modern forskning visar att begrepp som ”ledarskap”, ”rangordning” och ”hierarki” är förlegat och inte alls behövs för att skapa en bra relation till hunden.

Visa hunden din fulla och ärliga uppskattning för att den stannar hos dig, ger dig värme, trygghet och tröst. När väl hunden inte finns mer, är det för sent. Du kan aldrig ta tillbaka de onödigt hårda orden eller det du kanske gjorde mot hunden den där gången som du blev så arg eller irriterad för något som bara var en struntsak. 

Att leva med ånger och ångest efter sin hunds bortgång, kan bli överväldigande och mycket svårt att hantera.

E O Stövling reproduktion

I Drömmarnas Skog.

av Ginger Sundin Hallgren

Idag lever många människor med stress i sina liv. Det gjorde även jag under lång tid. I mitten av sommaren 2010 beslöt jag mig för att skämma bort mig själv med att besöka ett så kallat hälsohotell, bara för en veckas vistelse. Det låg i Värmland och hade milsvida skogar alldeles runt knuten. Inte så långt därifrån fanns vandringsstigar, små insjöar och minigolfbanor att roa sig med.

Hotellet bjöd på vegetarisk mat som lagades på plats av duktiga och kunniga kockar. Ägarparet hade en hund som alltid gick omkring på den stora gården och bekantade sig med alla gäster som kom och gick. Det var en stor hund med lång och blank vågig brun päls. Hans ögon var chokladbruna och längst därinne kunde man skönja en stor personlighet med tålamod, förtroende, kunskap och en vild och yster själ som samtidigt var så mild. Det var en blandras av okända föräldrar. Han gick under namnet Vargen.

Han kom fram till mig när jag en av de första dagarna av mitt boende på den fina gården, satt ute på en bänk som var gjord av en bred stock för att filosofera. Jag reflekterade lite över varför det nu för tiden finns så mycket krav, stress och press som vi ska klara av dagligen i våra liv. Min kropp kändes sliten och utarmad, nivån på mitt energikonto hade fallit i botten. Det var skönt att få släppa taget lite om vardagens alla bekymmer.

Vargen satte sig lite snett mitt emot mig och presenterade sig med att lägga upp sin ena tass i min hand. Den mjuka tassen var tung och avslappnad och ingav ett stort förtroende från hans sida. Jag kunde med ens andas ut, en varm lättnad spred sig inom mig. Vi tittade ett tag på varandra och sen började han prata med mig. Han gav ifrån sig några små knorrande ljud som fick mig att tro att han var nöjd och belåten med sitt fria liv i rollen som en slags kurator.

Vi satt där tillsammans under ganska lång tid, kanske en timme eller så, och jag berättade för honom om mitt liv. Han var alldeles tyst när jag pratade, men lade sitt silkeslena huvud i mitt knä med jämna mellanrum. Vilade så i någon minut för att efteråt se djupt in i mina ögon. Ibland lade han sitt huvud på sned och växlade från sida till sida samtidigt som hans stora pälsrika öron spetsades. För mig, just då, kändes det som om han var bara min. Han gav mig tid och förståelse, jäktade inte på mig. Jag var accepterad för den jag var.

Varje dag under resten av veckan kom han till mig och vi hade våra förtroliga samtal som bara var avsedda för oss två. Han sparade alla mina innersta tankar och avslöjade dem inte för någon. Vargen blev min förtrogne. Jag var så tacksam för honom och att han alltid bara satt där och lyssnade när problemen fick luftas. Jag kunde plötsligt se saker ur en helt annan synvinkel och fick mer energi på mitt konto att kunna ta av. Han värmde mitt hjärta och mina händer. Glädjen som kom inifrån honom fick mina ögon att tåras och svämma över. Vilken hund, och vilket passande namn.

Veckan tog slut och jag var tvungen att lämna Vargen. Med sorg över att kontakten så fort skulle avbrytas, packade jag ner mina tillhörigheter och satte mig i bilen. Det var ett känsloladdat avsked och jag såg att han visste vad som skulle hända. Han var ju van vid att människor kom och gick. Men jag var fullt övertygad om att Vargen och jag hade fått en väldigt speciell relation och det gjorde mig lugn och full med tillförsikt.

På vägen hem tänkte jag hela tiden på våra möten den här veckan. Jag var fast övertygad om att vi inte skulle träffas något mer än i tankarna.

Tiden gick och blev till månader. Vargen dök ständigt upp i mitt bakhuvud. Efter ytterligare en tid skulle jag och min man åka genom Värmland i ett annat ärende och bestämde oss för att besöka hotellet en stund. Mina känslor för Vargen pockade på och jag ville och behövde träffa honom igen.

Det allra första vi såg när vi svängde in på området var Vargen i en stor hög med färggranna löv som han glatt roade sig med genom att rulla sig i. Jag tror att han kände igen min bil av någon underlig anledning för han övergav genast sin sysselsättning och satte sig direkt utanför framdörren och stirrade på mig. När bildörren öppnades reste han på sig och viftade med hela bakdelen. Hans tjocka svans viftade bort löven omkring honom. Vilket återseende det blev!

Som vanligt visade han vägen till stockbänken och vi följde honom tätt i hans spår. Nu uppvaktade Vargen oss båda, först kom han till mig och sedan min man. Han hade inte glömt bort mig, det kände och hörde jag på hans gnyende och gnällande små ljud. Tårarna strömmade ner från mina kinder igen av det välbekanta i hans språk och beteende mot mig. Han var en fri hund med ett stort register av känslor, så lik en varg.

Vi kunde inte stanna så länge den här gången. Jag märkte på Vargen att han inte var orolig. Nej, han överförde istället en slags övertygelse till oss att vi skulle ses igen. Den här gången var det inte ledsamt att behöva lämna honom. Båda kände vi en lycka när vi såg honom i backspegeln på väg nerför grusgången. Det som överraskade oss och gjorde oss glada, var att Vargen snabbt och ivrigt sprang fram till det han hållit på med när vi kom och fortsatte med att glädja sig själv i lövhögen. Hans enorma aptit på livet och stora energi smittade av sig på oss.

Ytterligare en månad gick. Under den tiden fanns tankarna på honom där hela dagarna och ännu ett tillfälle dök upp som skulle innebära en träff med vår kära Varg.

Nu hade det blivit vinter, snön bredde ut sig med råge runt hotellet. Samma sak hände, han kom nu springande fram mot oss i full galopp utifrån en gran med sina breda snötyngda grenar. Vita skyar av snö runt omkring honom gjorde att det såg ut att kunna vara feststämning i faggorna. Vilket det också var! Nu kunde vi inte sitta på stocken längre utan satte oss i vestibulen för att umgås med honom.

Han lade återigen sitt vackra huvud i mina händer och skänkte mig en blick av förundran och harmoni. Den livfulla själen i hans ögon lyste om möjligt ännu klarare den här gången. Jag grävde ner mina händer djupt i pälsen och masserade hans skuldror som tack för alla tysta träffar vi haft med varandra, han och jag ensamma på en bänk. Han hade gett mig allt det han hade att erbjuda, vilket är svårt att i detalj beskriva med ord. Bara av att finnas där när ingen annan gjort det, hade gett mig styrka. För mig kändes det då som om jag inte behövde något annat än Vargen.

Väl hemma igen kändes det osynliga bandet emellan oss nu så starkt att inget i världen någonsin skulle kunna bryta det. Inom ett par veckor blev lyckligtvis ännu en färd mot Värmland aktuell, och jag beslöt mig för att följa med. Vi kunde bara stanna en timme, men det blev en mycket betydelsefull och överraskande sådan.

Vi hade knappt stigit ur bilen, förrän Vargen dök upp vid vår sida. Han började krafsa ivrigt på oss med sin varma tass som för att säga oss något. Vi försökte läsa av honom och det tog en stund innan vi kom på vad det var han ville. Han puttade nu på mig med sin breda nos och sprang sen före i riktning mot granngården samtidigt som han kollade att vi följde honom. Vi gick i hans spår i den djupa och gnistrande snön.

På den andra tomten fanns ett mindre hus. Där bodde det en familj med stort hundintresse, skulle det visa sig. De hade själva en glad tik som välkomnade oss med glada skall när vi kom dit med Vargen som vägvisare. Vår varg var välkommen dit närhelst han ville komma på besök. Plötsligt när vi stod där i hallen hände något fantastiskt. Vargen gick lugnt före oss in i ett angränsande rum med precis samma gester som nyss. Han ville oss något…

Jag blev stående som fastfrusen en bit in i det som nu var valprummet. Hunden som gick under namnet Vargen hade mig helt ovetandes blivit far. Sju små knubbiga knyten låg i en hemmasnickrad valplåda och smågnydde förnöjsamt.

Tiken hoppade stolt i lådan och började vårda sina barn. Vi andra stod bara och njöt en lång stund tillsammans med Vargen vid vår sida innan vi kunde börja prata. Så småningom fick vi veta att en av valparna var tingad av en gäst som hade besökt hotellet jag bott på i somras.

Det som var den stora överraskningen blev i all hast nu ännu större. Valpen efter Vargen, en hane, skulle få bo i en familj inte långt ifrån oss. Bara en halvtimme…

Vi skulle kunna få träffa den valpen om vi ville och under lång tid framöver. Jag insåg med en förunderlig känsla att en stor del av Vargen skulle leva kvar i den lille sonen och att vi kunde få ta del av ”vår” varg även om det var långt emellan oss. Av detta möte i somras hade det nu vuxit fram en sorts trygghet i tillvaron.

Läs hela texten »