Av Ginger Sundin Hallgren
Det var ovanligt mycket folk på pendeltåget den här dagen. Jag gick mittgången framåt förbi alla säten tills jag såg ett ledigt. Mittemot satt en kvinna med en stor hund. Den såg på mig när jag satte mig och försökte få rätsida på väskan och kassen. Hunden hade så fina ögon att jag inte kunde låta bli att le och såg upp mot kvinnan som ägde den.
Då kände jag igen henne, men inte varifrån. Jag sa ett prövande ”Hej”. Hon svarade leende ”känner du igen mig? Jag såg länge på henne och bad henne förklara.
”Det var för sexton år sen som vi träffade på varandra och jag sa att jag gärna ville ha en hund. Jag hade ju aldrig haft någon förut, jag bodde hemma och gick på gymnasiet. Jag längtade så starkt efter en hund att slösa min kärlek på, uppleva saker tillsammans med och få lära mig om hundars sätt och språk. Jag fascinerades av den i princip ljudlösa kommunikationen som de kan förstå så bra sinsemellan. Då var tiden kommen att kunna ta hand om en hund på ett riktigt sätt, eftersom mamma arbetade hemifrån.
Eftersom jag ofta hade sett dig ute med din hund och gillat det jag sett, så frågade jag dig till råds om hur man går tillväga för att allt ska bli rätt från början. Du gav mig ett recept och jag kommer fortfarande ihåg det efter alla år som gått. Du sa så här:
Jo, du tar den största grytan som finns hemma och ställer på spisen. Sen går du till skafferiet och letar reda på burken med etiketten ”Nyfikenhet” på och öser ner två skopor av det. Från paketet med grön etikett där det står ”Tillit” på, tar du så mycket du vill av. För att göra det lite smakligare tar du sen burken med ”Glädje” på och ur den tar du tre skopor. Smaka av efter att du tillsatt en näve ”Ödmjukhet”, som står överst på hyllan.
Men du måste även ha några rejäla skopor av kryddan som är märkt med ”Förtroende” på lockets ovansida. Efter det tar du lådan som det står ”Mentala uppgifter” på och häver ner ganska mycket av det pulvret, så mycket att det täcker de andra ingredienserna. Glöm inte att ösa ner lika delar av de burkar som är fyllda med ”Kärlek”, ”Närhet” och ”Kontakt”, alla burkarna har olika röda nyanser.
Och sist men inte minst hämtar du den stora, gula flaskan som står allra längst in i skafferiet där etiketten är närmast utsliten där det står ”Inlevelse” på och låter en halvliter rinna ner.
Grytan ska sen stå på långkok i ungefär 4 timmar på låg värme och efter det snabbt kylas av. När det kallnat, så fryser du in allt i många, små portioner och slänger i frysen. De kommer att räcka livet ut till hunden och dig.”
Jag smålog under tiden när hon återgav historien så målande. Mötet för så länge sen klarnade mer och mer. Jag kom ihåg att hon var väldigt noga med att lära sig innan hon tog hem en hund. Det som jag fastnade för hos henne var att hon visste exakt vem hon själv var som person och att hon inte ville göra som människor hon sett ute göra mot sina hundar – bestämma, straffa och vara negativ.
Hon hade haft ett ovanligt lugn över sig, utstrålat självinsikt och verkat så genomgod. Det fanns ett starkt drag av jag-kan-själv och jag-vill-inte-göra-som-alla-andra över henne. Det tyckte jag om för det brukar få människor att följa sina hjärtan och göra dem nöjda med sina val i livet.
Eftersom hon då var en sådan ovanlig tjej som visste vad hon ville med sitt hundägarskap, så förstod jag att hennes föräldrar var riktigt fina människor som låtit henne göra sina egna val, få erfarenheter och själv bilda sig uppfattningar om andra människor. Och det var just därför som jag gett henne det udda rådet.
Hon hade hela tiden tittat med förtjusning på mig när jag gett henne ett svar hon inte var van vid. På det viset hade hon fått tänka till lite på vad jag menat och det var förmodligen det hon hela tiden innerst inne hade velat.
Hon hade gått hemåt och vi sågs inte mer på många år – förrän den här dagen.
Hon var nu trettiotvå år. Hon hade skaffat sig sin första valp på sommaren efter att vi hade skrattat åt mitt råd till henne. Hon tackade mig så väldigt mycket för hon hade förstått vart jag ville komma. Det var sin egen väg hon ville gå och det hade hon gjort utan kurser eller böcker. Jag tyckte hon var fantastisk. Hennes hund var nu lika gammal som hon var då vi pratat. Allt hade gått utmärkt utan hårda ord, krav och kommenderingar.
Hon hade fått de ”verktyg” som hon behövde.
”I alla år har jag har burit med mig det där skafferiet under armen”, sa hon sedan.
