Av Ginger Sundin Hallgren
Han kommer emot mig med snabba självsäkra steg, hans schäferhane travar lugnt och ledigt en bit ifrån honom. Han ger mig en stadig blick, sträcker fram sin hand och ger mig ett rejält grabbatag som hälsning.
”Hej. Nicke”, säger han till mig. Jag presenterar mig och säger att det är så roligt att äntligen få träffa honom. Han fortsätter: ”Det här är min hund Nicke” och tittar med ögon som glimmar på sin vän.
Under en ganska lång tid hade jag från en god vän fått höra om Nicke som gett sitt eget namn till hunden. Jag var så nyfiken på att höra hans berättelse om hur han levde med sin hund, att jag ville intervjua honom. Vi satte oss på ett hundcafé och han gav mig sin historia.
Han hade fått honom som valp utan kostnad från en släkting och han hade turen att kunna arbeta hemifrån. Hans lilla stuga låg en bit utanför staden. De två hade en lugn och fin valptid utan en massa krav och regler, straff och obehag. Nicke tränade valpen utan halsband och koppel, och den gick alltid lös på promenaderna.
Förtroendebyggande
”Redan från början matade jag Nicke direkt ur min hand, fyra, fem gånger om dagen. På det viset fördjupades vårt förtroende”, sa han. ”Än idag ger jag hunden mat ur händerna emellanåt, för att det känns bra och det tycks skapa harmoni oss emellan”.
När valpen hade vuxit, så sa människor omkring honom att nu måste han ju gå en kurs i lydnad, ”med en sådan där hund”. De menade att schäfrar, ja de måste man ta i med från början, annars tar de över där hemma… ”Det där är ju bara gammalt rangtänkande”, fortsatte han.
Tvärtemot-Nicke
Men det var Nickes fulla övertygelse att djur skulle man vara rädd om och vara snäll mot. Nicke ville visa att man faktiskt kan träna en hund utan att vara auktoritär och hota, så han började göra allting tvärt emot vad andra sa. ”Istället för en massa korta kommandon, så började jag viska till hunden. Det tyckte Nicke var kul och ansträngde sig mer för att lyssna”.
När någon hade sagt att ett snärtigt ryck i kopplet med strypkedja skulle göra underverk, berättade han att han använde sin kropp med alla dess varianter att prata med. Böja sig ner, böja sig bakåt en aning, sitta på huk, vrida kroppen åt sidan eller titta uppåt. ”Sätten var många och det blev roligare för både mig och Nicke”. Han berättade att han även sa till ”rådgivaren” att hårda ryck kan skada och varför skulle man vara så brutal? Personen kom helt av sig och blev tyst.
”Handtecken och att höja mina ögonbryn var något som jag prövade mig fram med och det fungerade faktiskt alldeles utmärkt vid all inlärning”.
Hårde Harald
Han hade också fått rådet att kasta hunden i backen för att ”visa vem som bestämmer”, men det behövde han ju inte göra. ”Vi två har inte en sådan relation, vi är vänner och så behandlar man inte sin kompis”, kommenterade han. ”Om jag själv blev överfallen ute, så skulle ju Nicke försvara mig”. Sannerligen något att tänka på.
Uppfinnare
Ibland kände han ett tryck från omgivningen att ha hunden kopplad, speciellt när han var i mer tätbebyggda områden med många människor. Men han tyckte inte om affärernas tillverkade halsband och selar, utan gjorde sina egna hemma. ”Jag har en granne som har hästar och från honom får jag ta så många läderbitar jag vill. Jag lade ner mycket tid och energi på att få till det där alldeles speciella breda bandet och selen. Det var en mycket speciell känsla när allt var klart”.
Hela året om går han med sin hund till ställen där det finns sand för att Nicke ska få ordentligt med berikning i sitt liv, han älskar att få gräva. ”På vintern går vi till stora sandtag där hunden vet att det finns sand under snön. På det viset behöver jag inte klippa hans klor på flera månader. De slits ner på naturlig väg”.
Nyfiken i en strut
När de är ute, så visar hunden ofta vart han vill gå genom att peka med nosen och han följer glatt efter. ”Ibland får Nicke korn på något speciellt i nosen som han vill undersöka”. Det reagerar många människor på och säger att Nicke kommer att få problem med hunden om den får bestämma. Han sa till mig att han då bara ler och ifrågasätter vad det kan vara för farligt med det. ”Antingen hittar vi en skatt eller kanske kantareller i skogen” säger han till dem och så går han vidare.
Avundsjuka kanske?
”En del människor ser tydligen ner på andra som inte gör som de själva, och som går sin egen väg”, sa han fundersamt och jag höll med. ”De tar ännu mer avstånd från en, om man till och med lyckas bättre än de själva”, fortsatte han. Nicke hade aldrig några problem med sin hund. ”Jag vill inte ha en lydig hund med hårda ord och tvång som inslag i relationen. Nej, jag vill ha en hund som är sig själv och behåller sin förmåga till initiativ och där samspelet fungerar ändå”. Han tyckte att en ”free spirit” skulle få råda hos hunden, och lydnaden, ja den fick komma av sig själv.
Han var en trogen anhängare av altruism, det märkte jag. Att ge något till någon annan utan en tanke på egen vinning. ”Men jag får så mycket tillbaka, en bergsäker och trygg relation som bygger på tillit”.
När han till exempel behöver få hunden att komma när den är lös, så säger han bara hundens namn, sätter sig fort ner på huk och sträcker ut armarna åt sidorna. Nicke kommer då direkt. ”De andra skriker och är arga på sina hundar och det är de som får problem i inkallningen”…
Härmapa
Han tillade: ”Eftersom jag är ute så länge med hunden och hittar på roliga saker att sysselsätta Nicke med, så sitter vi ibland och vilar på en bänk i parken. Jag brukar prata med honom och säga att nu ska det bli skönt med en paus. Jag sätter mig ner med en lång suck och efter en snabb blick från Nicke, så gör han detsamma eller lägger sig ner. Han härmar mig och jag behöver inte ge honom någon order. De flesta människor kommenderar och säger ”sitt!” till sina hundar med arg röst. Jag tycker så illa om så kallade kommandon och ser man på deras hundar, så ser de så stukade ut”.
Han berättade och jag såg det själv, att hans hund hela tiden hade en sådan där avslappnad blick där man ser förtroende, glädje, harmoni och nyfikenhet lysa igenom. Han kände en inre frid över att ha denna fina relation med hunden och det smittade av sig till den. Andras hundar runt omkring oss hade en tom blick eller såg spända och stressade ut.
Tillåtande
Nicke fortsatte att berätta. ”Första veckan när Nicke var valp, så kapade jag sängbenen i precis lagom höjd så att han enkelt kunde komma upp till mig och vila eller sova där. Jag tänkte direkt på att valpar inte ska anstränga sig för mycket med hopp eller att gå i trappor”. Det hade gett de båda en bred plattform av närhet och förtroende.
Efter en påtår av kaffe, sa han att eftersom Nicke älskade att gräva, så brydde han sig inte om när hunden började gräva inomhus på de vet-bedar han köpt till honom. ”Det är ju bara att köpa nya om de går sönder och han har ju så roligt!” var hans kommentar.
Mötets slut
Ja, det var en härlig människa jag träffat som berättat så mycket och fint om sin syn på hur man faktiskt kan leva med hund på lite naturligare och roligare vis. Vi kom på att hans ideologi stämde på pricken med min egen och efteråt när jag kom ut i kylan, så kände jag mig plötsligt så varm och fri inombords.
