Archive

For the Kåserier category

Lydnad

Kommentarer inaktiverade för Lydnad

Det här är Tess, en 13-årig bordercolliemix, som bor och har det bra hos mina släktingar i Oregon.

Av Ginger Sundin Hallgren

 Jag vill tycka till lite om ämnet ”Lydnad” som tyvärr verkar vara det allra viktigaste idag när det gäller att umgås med sin hund. I själva ordet så tycker jag att det andas negativitet, makt och styrande över en individ. Dessutom visar det att det bara fungerar som en envägskommunikation. Jag vill inte ha någon makt över min hund, som bara gagnar mina egna viljor.

Jag kan ha makt över mina slantar, vad jag äter och vilka kläder jag sätter på mig. Men att min hund bara ska göra som jag vill tycker jag känns galet. Det gynnar inte samarbetet och inte förståelsen heller för en hunds naturliga beteende.

Min hund ska inte vara någon som fogar sig efter mig. Vi finns till för varandra och jag måste acceptera honom som den han är. Det är snarare så att jag måste sätta mig in i hur han tänker med allt vad det kan innebära. Jag vill ju ha en glad hund som vill vara med mig för att det är roligt.

Jag vill vara nyfiken på min hund under hela hans liv och ständigt försöka utöka mina kunskaper. Jag vill hellre att han införlivar mig i sin fantastiska värld än att jag inkräktar på hans integritet och på så sätt förringar hans beteende.

Dessutom så ser jag att människor inte verkar glada när de behandlar sina hundar auktoritärt med stela kommandon och höga krav. De ser snarare ut att vara arga och irriterade på sin hund hela tiden. Det kan ju inte vara särskilt roligt att gå genom livet med sin hund på det viset. För mig så ser det så tokigt och främmande ut.

Att ha hand om en hund ska inte och behöver faktiskt inte vara en maktkamp med inslag av irritation, stränghet, fysiskt våld, arga ord och förbud i överflöd. Relationen ska bygga på intresse, nyfikenhet, empati och en vilja att bjuda på sig själv.

Jag tycker inte det är viktigt att hålla på en massa regler hit och dit, eftersom jag vill ha en hund som ser mig som sin största trygghet och som den alltid kan komma till utan att få några bannor för något den gjort. Jag anser att en hund inte kan göra något som helst fel, eftersom den bara följer sin natur.

Att straffa sin hund leder inte till något positivt. Det ser man om man tittar på hundars kroppsspråk när någon har tagit i för hårt. Hundarna visar ju då rädsla och kan ibland även ge ifrån sig ett gnäll eller andra smärtläten som tydligt låter omgivningen få veta att den förmodligen har tappat sitt förtroende.  

Jag vill ha en hund som är sig själv med hela sitt register av läten, mimik och kroppshållning – en som får morra, skälla och visa vad han känner på olika sätt. Det vill och måste jag respektera och acceptera. Det är min hunds personlighet och sätt att kommunicera med mig. Något annat sätt har han ju inte.

Det är upp till mig att tolka hans beteenden på rätt sätt. Det vill säga att inte förmänskliga honom utan att istället tänka lite bredare och ”vildare”. Det är ju mer spännande att befinna sig i ”vildmarkerna” – där kan ju han vara min tolk.

Kort sagt – en hund som törs!

 

Dojan

Kommentarer inaktiverade för Dojan
Fotograf: Henrik Bengtsson Memoria Photo

Fotograf: Henrik Bengtsson Memoria Photo

Av Ginger Sundin Hallgren

Något av det bästa Macho vet, är när vi får gäster. Han tror nämligen att allt handlar om honom. Vilket det faktiskt alltid gör. Han står jämt i centrum i våra liv. Precis som det ska vara när man har hand om en hund. Hundens behov går alltid före våra egna.

Ibland kan det komma hit en fotograf som ska fota Macho eller en reporter som ska intervjua Anders om sitt hundliv. Eller båda två samtidigt. Då och då kan det dyka upp en hundfysioterapeut som utövar akupunktur eller en veterinär som gör hembesök. Vi har också en vän som hälsar på med jämna mellanrum, Katja på Assistenthunden. Är det inte det så kan det komma hantverkare eller någon som hjälper till med olika uppgifter på tomten när man själv inte har tid. Ibland knackar det på dörren när vi ska få en leverans med foder eller annat till Macho.

Och alla som kommer blir först skällda på. Men inte för att skrämma bort våra besökare, utan för att säga till oss att de nu har kommit. Han är en bra väktare. Alla människor blir glatt hälsade av honom – de slipper inte undan. Det allra första han gör är att hämta husses doja som står direkt innanför dörren. Den är nästan lika stor som han själv är.

Då är Macho överlycklig och vet inte riktigt hur han ska kunna visa sin glädje på bästa sättet. Men han har kommit på att dojan är en bra grej att grabba tag i. Nära och alltid tillgänglig. Sen springer han runt med den en bra stund innan han släpper den. Det lyser i hans ögon.

När vi nyligen hade en fysioterapeut här, blev han så glad att han sprang ner på undervåningen med dojan och lämnade den där. När sen fysioterapeuten Susanna skulle åka hem, så hittade vi den inte. Ingen av oss hade sett honom springa ner för trappan med den. Vi fick leta ganska länge innan vi klurade ut att han måste ha ställt den där.

Men huvudsaken är att han får vara lycklig och glädjen han känner över att bära omkring på dojan, gör att han sen ser alla besökare på ett positivt sätt – även om det är veterinären.

Som en dans!

Kommentarer inaktiverade för Som en dans!
Mycket dekorativ 50-tals tallrik, böjd uppåt i hörnen, okänd designer

Mycket dekorativ 50-tals tallrik, böjd uppåt i hörnen, okänd designer

Av Ginger Sundin Hallgren

Macho och jag går ut på promenadsträckan som han tycks favorisera, den tar ungefär femtio minuter. Han sträcker upp sig och tar in alla dofterna som slår emot honom. Alldeles utanför vår tomt har han ett speciellt ställe som ska undersökas först innan vi går vidare. Han går förbi det men får snabbt lukten i sin nos och tvärvänder. Hoppsan! Jag får vända mig snabbt med några snabba steg och flyttar handtaget på rullkopplet till den andra handen.

När han har klarat av ”affären” fortsätter vi i rask takt och mitt i en sväng på vägen står en lyktstolpe som signalerar med intressanta dofter. Han springer dit mitt framför mina fötter, men som tur är har jag honom alltid i sikte och kan stanna till på en gång. Jag flyttar handtaget tillbaka igen till handen som höll förut så att han får känna ordentligt på lukterna. Sen är han nöjd.

När vi kommit till trevägskorsningen lyfts plötsligt (oops) ett löv upp en bit framför honom och flyger åt sidan – och han efter lövet – och jag efter honom i hela kopplets längd. Skrattet bubblar upp inom mig och han tycks bli gladare av att jag rör på mig fort och hänger med på det han gör. När upplevelsen är slut så går vi upp på den Branta backen som går upp till centrum. Där ser vi en hund som vi inte mött förut och ägaren undrar om de får hälsa. Jadå, säger jag, glad över att andra frågar och inte bara jag.

Vi står ju på en väg som visserligen är lugn, men där det kan komma bilar. Ingen av oss släpper sin hund lös så de får hälsa så gott det går. Naturligtvis så snurrar kopplen ihop sig, men våra hundar gillar varandra så det är ingen större fara å färde. Men jag fastnar längst in i denna roterande cirkus med mina ben en stund och håller på att tappa balansen innan vi lyckas tråckla ut mig. Jag måste ha sett ut som om jag dansade en schottis. Puh!

Vi kommer sedan till krönet på den Branta backen som följs av att den börjar luta nedåt igen. Där finns många häckar runt tomterna och de lockar honom mycket. Plötsligt kommer lite gammal snö virvlande emot honom i vindens fart. Han backar instinktivt och nyser av den kittlande känslan i nosen. Jag blir lika överraskad som han och av en reflex hoppar jag till en bit åt sidan och jag kan tänka mig att jag ser ut som någon som inte riktigt vet vad den gör. Nästan som om vi dansar en samba var och en på sitt håll.

Vi går in på en väg som svänger till höger där han får ett infall att snabbt springa ner i ett dike som följs av en starkt uppåtgående slänt. Någon har förmodligen kastat ifrån sig något där som luktar gott och frestar honom. Återigen växlar jag hand med kopplet för att allt ska gå lättare för både honom och mig, men även för linans skull.

Jag hänger med för att se vad han upptäckt och det blir att ta till några stora, ganska klumpiga steg för att inte halka ner i diket. Sedan blir jag tvungen att ta några mindre steg med tyngden på främre delen av skorna när jag beger mig uppåt i slänten. Mina armar viftar för att hjälpa mig med balansen. Hela proceduren får nog mig att framstå som en smula otillräknelig och jag kommer på mig själv med att förmodligen gett eventuella tittare en version av en liten hambo i uppförslutning. Men det bjuder jag så gärna på.

När vi så kommer in på den långa och breda vägen med många tjocka träd som bildar en allé där vi brukar stöta på ganska många hundar, så gör vi det på en gång. En tik som löper korsar vår väg och Macho blir kär i henne direkt och vänder sig som om han reagerat på en signal att göra det. Som vanligt måste jag byta hand igen annars snor jag nog in min hand i linan om jag skulle halka. Matte till hunden går vidare och jag måste locka till mig Macho på alla möjliga vis, så han inte blir för exalterad.

Jag hukar och böjer mig om vartannat, framkallar roliga ljud och studsar till. Han kommer glatt till mig igen och vi fortsätter. När vi fått upp farten svänger jag mina armar som man gör för att få mer energi och sving i gången och kommer på mig med att det förmodligen påminner om en variant av en jitterbug. Av och till byter jag hand igen just för att det inte ska kännas så statiskt och för att omväxling förnöjer. Det är så lätt när man har ett rullkoppel.

Till sist rundar vi hörnet på allévägen och kommer in på den sista biten hem. Där är trottoaren väldigt smal och jag måste ha full kontroll på både honom och mig själv under ganska lång tid. Bilar, cyklister, gående och springande människor som ska till tåget möter mig hela tiden.

Rätt vad det är fångar Machos nos något som han inte kan motstå att undersöka och han vänder tvärtom mycket hastigt. Jag är tvungen att tvärstanna mitt framför honom och scenen påminner mig i bakhuvudet om en liknande rörelse som man kan göra i en tango. Vi blir stående mitt emot varandra och vi ser nog lika förvånade ut, tills förtrollningen släpper och han visar mig exakt vad det är som han upptäckt. Han får naturligtvis lukta färdigt och sedan tar vi oss hem på trötta ben, nöjda med den här utevistelsen.

När jag går ut med Macho är det med tanken om att han ska få sin stund och få upplevelser – inte bara gå. Jag vägrar att kliva in i någon fånig ledarskapsroll som bara skapar en håglös hund som måste följa mig vid sidan.

Han för och jag följer – precis som det ska vara i en levande och naturlig relation – åt båda hållen. Det känns som att dansa med sin hund!

Bara en tanke…

Kommentarer inaktiverade för Bara en tanke…

macho_5.jpgAv Ginger Sundin Hallgren

Jag upplever att många försöker leta efter olika sätt att straffa sin hund på.

Jag accepterar inte straff eftersom det inte hjälper hunden, det påverkar endast för stunden och stjälper istället för att vara till hjälp. Det blir bara en ond cirkel som gör hunden ledsen och passiv.

Istället så föredrar jag att tävla med mig själv om att hitta så många saker som det bara går att komma på för att göra dagen så rolig som möjligt för Macho.

När han inte finns mer är det för sent…

Han

Kommentarer inaktiverade för Han

Av Ginger Sundin Hallgrenmacho_7.jpg

Han går där framför mig på promenaden, lyssnar bakåt med sina små korpsvarta öron. Ibland kastar han en blick på mig som innehåller så många ingredienser. Jag tycker mig se en blandning av ömhet, starka band och en allmän koll på att jag hänger väl med nu?

När det kommer någon gåendes bakifrån, så talar han om det för mig genom att vända sig om så fort han hör dem. Det känns tryggt. Man hör ju inte allt så bra själv. Inte förrän de är rätt nära och det kan ibland göra att man blir en aning rädd av det plötsliga uppdykandet bakifrån. Hans beskydd om mig värmer gott.

När vi gått länge och snart är hemma saktar han ner farten och gör små uppehåll emellanåt. Tittar och ”pekar” med sin blick flera gånger mot mina fötter som för att säga till mig att han behöver pausa. Kontrollerar att jag förstår. För det gör jag. Han har så tydligt kroppsspråk och det är så lätt att läsa av.

När vi är inomhus känner jag trivsel av gemenskapen när han är där jag är. Han delar med sig av sig själv med sin kroppsvärme och han pratar med mig på sitt speciella vis, som bara en hund kan. Han finns hela tiden i mitt huvud och mitt hjärta och är han inte bredvid mig eller i samma rum, så brukar jag ställa frågan rätt ut; var är du?

Inte med något krav alls i rösten för att han ska komma, utan bara för att jag undrar var han är. För mig känns det bra att bara få ställa frågan, det blir som en mental länk till honom. Oftast så kommer han och visar upp sig. Jag vill att han ska må bra och det ser jag på hans uppsyn och kroppsspråk när han möter min blick. Social som han är följer han mig med blicken och hakar på om jag går iväg till ett annat rum.

Han tar många initiativ till lek där hela hans personlighet tar sig flera roliga och överraskande uttryck i form av ljud och kroppssignaler. Hans ansikte kan spegla så oändligt många känslor om man är alert och hänger med i svängarna. Skratten blir många och långa när han spelar upp alla sina känslor för oss.

Om jag vilar en stund och lägger mig ner så kommer han och hoppar upp och ska delta men även skydda mig. Hundar brukar göra så – när någon familjemedlem vilar eller visar sig svag av någon anledning, så ser hunden till att hålla uppsikt över omgivningen. Det gör han genom att lägga sig så vi har kontakt. Hans kroppsvärme som alltid är högre än min egen gör att jag knappt behöver något annat som håller mig varm.

När vi äter så finns han alltid bredvid oss. Han deltar, studerar oss. Ibland ser det ut som om han funderar. Han håller oss sällskap på ett sätt som känns så varmt. Han är alldeles tyst, men förmedlar så mycket genom att bara vara där. Naturligtvis så får han smaka om han vill, det känns så naturligt att göra så därför att han är ju den bäste och lojalaste vännen som finns för oss båda. Hundmammor och även papporna delar sin mat med valparna och varför skulle inte vi göra det…

Vid en viss tid på dagen, till exempel när vi ska fika på eftermiddagen så börjar han att stirra på oss. Det går inte att ignorera det och det vill vi inte heller. Vi frågar honom vad han vill genom att säga ”visa!” och han springer eller snarare dansar ut till köket för att få sitt tuggodis. Han blir överlycklig när vi fattar och det går snabbt.

Väl i köket går han in under bordet, hukar under stolen, hoppar upp i kökssoffan och ställer sig med båda frambenen på armstödet närmast skafferiet och pekar uppfordrande med ansiktet mot dörren och kastar med nosen i rätt riktning. Hans glädje i ögonen smittar av sig på oss och han blir översvallande glad när han har kunnat förmedla vad han vill. Han vet exakt var påsen ligger och skulle jag låtsas som om jag inte förstår så börjar han att steppa med tassarna och kasta lite mer yvigt med nosen mot målet.

Han har flera bäddar att ligga, i varje rum faktiskt, och det är som om att han blir glad och lugn av att det finns speciella bäddar bara för honom. På kvällen när man ska göra natt, så går han och kollar så att allt är som det ska och följer ens steg som för att se att allt går sin gilla gång. Han ger så mycket trygghet och glädje.

Han finns där närhelst vi behöver honom eller så ser han till att han behövs. Att känna på honom, uppleva hans doft, massera honom, se när han busar runt och ger utlopp för sin enorma glädje är något vi inte vill vara utan.

Anders gjorde en undersökning där resultatet visade att de känslor vi har för våra hundar är samma som föräldrar har för sina barn.

Jag vill likställa mina egna känslor för Macho med att återge en dikt jag fick i handen av vår vigselförrättare. Diktaren är okänd…

”När…”

När jag vaknar på morgonen vill jag ha dig vid min sida
När jag lägger mig på kvällen vill jag somna på din arm

När livet känns hårt och tungt vill jag kämpa med dig
När liver är härligt och lätt vill jag njuta med dig

När jag är fnissig och barnslig vill jag vara det med dig
När jag blir gammal och trött vill jag bli det med dig

För du är min klippa, min grund och mitt träd, mitt stöd, min bas och min hjälp till att växa

Du är mitt livs kärlek och hjärta!

Blue Taste Theme created by Jabox
Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.