E O Stövling reproduktion
I Drömmarnas Skog.
av Ginger Sundin Hallgren
Idag lever många människor med stress i sina liv. Det gjorde även jag under lång tid. I mitten av sommaren 2010 beslöt jag mig för att skämma bort mig själv med att besöka ett så kallat hälsohotell, bara för en veckas vistelse. Det låg i Värmland och hade milsvida skogar alldeles runt knuten. Inte så långt därifrån fanns vandringsstigar, små insjöar och minigolfbanor att roa sig med.
Hotellet bjöd på vegetarisk mat som lagades på plats av duktiga och kunniga kockar. Ägarparet hade en hund som alltid gick omkring på den stora gården och bekantade sig med alla gäster som kom och gick. Det var en stor hund med lång och blank vågig brun päls. Hans ögon var chokladbruna och längst därinne kunde man skönja en stor personlighet med tålamod, förtroende, kunskap och en vild och yster själ som samtidigt var så mild. Det var en blandras av okända föräldrar. Han gick under namnet Vargen.
Han kom fram till mig när jag en av de första dagarna av mitt boende på den fina gården, satt ute på en bänk som var gjord av en bred stock för att filosofera. Jag reflekterade lite över varför det nu för tiden finns så mycket krav, stress och press som vi ska klara av dagligen i våra liv. Min kropp kändes sliten och utarmad, nivån på mitt energikonto hade fallit i botten. Det var skönt att få släppa taget lite om vardagens alla bekymmer.
Vargen satte sig lite snett mitt emot mig och presenterade sig med att lägga upp sin ena tass i min hand. Den mjuka tassen var tung och avslappnad och ingav ett stort förtroende från hans sida. Jag kunde med ens andas ut, en varm lättnad spred sig inom mig. Vi tittade ett tag på varandra och sen började han prata med mig. Han gav ifrån sig några små knorrande ljud som fick mig att tro att han var nöjd och belåten med sitt fria liv i rollen som en slags kurator.
Vi satt där tillsammans under ganska lång tid, kanske en timme eller så, och jag berättade för honom om mitt liv. Han var alldeles tyst när jag pratade, men lade sitt silkeslena huvud i mitt knä med jämna mellanrum. Vilade så i någon minut för att efteråt se djupt in i mina ögon. Ibland lade han sitt huvud på sned och växlade från sida till sida samtidigt som hans stora pälsrika öron spetsades. För mig, just då, kändes det som om han var bara min. Han gav mig tid och förståelse, jäktade inte på mig. Jag var accepterad för den jag var.
Varje dag under resten av veckan kom han till mig och vi hade våra förtroliga samtal som bara var avsedda för oss två. Han sparade alla mina innersta tankar och avslöjade dem inte för någon. Vargen blev min förtrogne. Jag var så tacksam för honom och att han alltid bara satt där och lyssnade när problemen fick luftas. Jag kunde plötsligt se saker ur en helt annan synvinkel och fick mer energi på mitt konto att kunna ta av. Han värmde mitt hjärta och mina händer. Glädjen som kom inifrån honom fick mina ögon att tåras och svämma över. Vilken hund, och vilket passande namn.
Veckan tog slut och jag var tvungen att lämna Vargen. Med sorg över att kontakten så fort skulle avbrytas, packade jag ner mina tillhörigheter och satte mig i bilen. Det var ett känsloladdat avsked och jag såg att han visste vad som skulle hända. Han var ju van vid att människor kom och gick. Men jag var fullt övertygad om att Vargen och jag hade fått en väldigt speciell relation och det gjorde mig lugn och full med tillförsikt.
På vägen hem tänkte jag hela tiden på våra möten den här veckan. Jag var fast övertygad om att vi inte skulle träffas något mer än i tankarna.
Tiden gick och blev till månader. Vargen dök ständigt upp i mitt bakhuvud. Efter ytterligare en tid skulle jag och min man åka genom Värmland i ett annat ärende och bestämde oss för att besöka hotellet en stund. Mina känslor för Vargen pockade på och jag ville och behövde träffa honom igen.
Det allra första vi såg när vi svängde in på området var Vargen i en stor hög med färggranna löv som han glatt roade sig med genom att rulla sig i. Jag tror att han kände igen min bil av någon underlig anledning för han övergav genast sin sysselsättning och satte sig direkt utanför framdörren och stirrade på mig. När bildörren öppnades reste han på sig och viftade med hela bakdelen. Hans tjocka svans viftade bort löven omkring honom. Vilket återseende det blev!
Som vanligt visade han vägen till stockbänken och vi följde honom tätt i hans spår. Nu uppvaktade Vargen oss båda, först kom han till mig och sedan min man. Han hade inte glömt bort mig, det kände och hörde jag på hans gnyende och gnällande små ljud. Tårarna strömmade ner från mina kinder igen av det välbekanta i hans språk och beteende mot mig. Han var en fri hund med ett stort register av känslor, så lik en varg.
Vi kunde inte stanna så länge den här gången. Jag märkte på Vargen att han inte var orolig. Nej, han överförde istället en slags övertygelse till oss att vi skulle ses igen. Den här gången var det inte ledsamt att behöva lämna honom. Båda kände vi en lycka när vi såg honom i backspegeln på väg nerför grusgången. Det som överraskade oss och gjorde oss glada, var att Vargen snabbt och ivrigt sprang fram till det han hållit på med när vi kom och fortsatte med att glädja sig själv i lövhögen. Hans enorma aptit på livet och stora energi smittade av sig på oss.
Ytterligare en månad gick. Under den tiden fanns tankarna på honom där hela dagarna och ännu ett tillfälle dök upp som skulle innebära en träff med vår kära Varg.
Nu hade det blivit vinter, snön bredde ut sig med råge runt hotellet. Samma sak hände, han kom nu springande fram mot oss i full galopp utifrån en gran med sina breda snötyngda grenar. Vita skyar av snö runt omkring honom gjorde att det såg ut att kunna vara feststämning i faggorna. Vilket det också var! Nu kunde vi inte sitta på stocken längre utan satte oss i vestibulen för att umgås med honom.
Han lade återigen sitt vackra huvud i mina händer och skänkte mig en blick av förundran och harmoni. Den livfulla själen i hans ögon lyste om möjligt ännu klarare den här gången. Jag grävde ner mina händer djupt i pälsen och masserade hans skuldror som tack för alla tysta träffar vi haft med varandra, han och jag ensamma på en bänk. Han hade gett mig allt det han hade att erbjuda, vilket är svårt att i detalj beskriva med ord. Bara av att finnas där när ingen annan gjort det, hade gett mig styrka. För mig kändes det då som om jag inte behövde något annat än Vargen.
Väl hemma igen kändes det osynliga bandet emellan oss nu så starkt att inget i världen någonsin skulle kunna bryta det. Inom ett par veckor blev lyckligtvis ännu en färd mot Värmland aktuell, och jag beslöt mig för att följa med. Vi kunde bara stanna en timme, men det blev en mycket betydelsefull och överraskande sådan.
Vi hade knappt stigit ur bilen, förrän Vargen dök upp vid vår sida. Han började krafsa ivrigt på oss med sin varma tass som för att säga oss något. Vi försökte läsa av honom och det tog en stund innan vi kom på vad det var han ville. Han puttade nu på mig med sin breda nos och sprang sen före i riktning mot granngården samtidigt som han kollade att vi följde honom. Vi gick i hans spår i den djupa och gnistrande snön.
På den andra tomten fanns ett mindre hus. Där bodde det en familj med stort hundintresse, skulle det visa sig. De hade själva en glad tik som välkomnade oss med glada skall när vi kom dit med Vargen som vägvisare. Vår varg var välkommen dit närhelst han ville komma på besök. Plötsligt när vi stod där i hallen hände något fantastiskt. Vargen gick lugnt före oss in i ett angränsande rum med precis samma gester som nyss. Han ville oss något…
Jag blev stående som fastfrusen en bit in i det som nu var valprummet. Hunden som gick under namnet Vargen hade mig helt ovetandes blivit far. Sju små knubbiga knyten låg i en hemmasnickrad valplåda och smågnydde förnöjsamt.
Tiken hoppade stolt i lådan och började vårda sina barn. Vi andra stod bara och njöt en lång stund tillsammans med Vargen vid vår sida innan vi kunde börja prata. Så småningom fick vi veta att en av valparna var tingad av en gäst som hade besökt hotellet jag bott på i somras.
Det som var den stora överraskningen blev i all hast nu ännu större. Valpen efter Vargen, en hane, skulle få bo i en familj inte långt ifrån oss. Bara en halvtimme…
Vi skulle kunna få träffa den valpen om vi ville och under lång tid framöver. Jag insåg med en förunderlig känsla att en stor del av Vargen skulle leva kvar i den lille sonen och att vi kunde få ta del av ”vår” varg även om det var långt emellan oss. Av detta möte i somras hade det nu vuxit fram en sorts trygghet i tillvaron.
Sagan om Vargen tog inte slut vid vårt senaste möte. Den skulle fortsätta…
