Nja, det vete sjutton…
Av Ginger Sundin Hallgren
För många år sen när jag levde med min Jack Russell Ginnie, träffade jag på en hundägare med en japansk spets, en hane. Jag frågade om de fick hälsa, för jag tyckte att Ginnie såg ut att vilja det. Ägaren sa att det gick bra och jag släppte fram henne, men jag såg genast att hans hund inte var så intresserad av det.
Hunden kollade in Ginnie, men vände sig sedan om och vände även bort sitt ansikte. Det verkade som om ägaren skämdes över sin hunds agerande för att den inte ”hälsade” på min. Så han började pressa hunden och vände resolut honom framåt igen tills båda hundarna fick ögonkontakt. Han sa till hunden; men gå och hälsa då!
Det kändes inte bra för mig att han gjorde så mot sin hund, så jag sa att hunden inte alls behövde det om den inte ville. Stämningen blev lite spänd så jag sa med glad ton; det går nog bättre nästa gång. Ägaren gick iväg och jag tyckte synd om hunden som fick bassning för detta tydliga språk den visade oss alla.
Vad som säkerligen skulle ha hänt om ägaren skulle ha framhärdat, var att antingen hans eller min hund skulle ha sagt ifrån om de tvingades komma varandra för nära. Och det går ju aldrig att förutsäga hur pass snabbt de skulle säga till varandra eller på vilket sätt och hur hårt de skulle ta i för att den andra skulle vika undan.
Ägaren ville säkert väl när jag hade frågat om de fick hälsa och ville inte säga nej till ett litet möte. Men som jag såg det så utgick han nog från ett förmänskligande perspektiv att ha hund på. Det är mycket vanskligt att tänka i de banorna, för det går alltid snett om vi applicerar våra tankar, känslor och beteenden på våra hundar.
Så tvinga inte din hund att hälsa på en annan hund om den inte visar ett genuint och positivt intresse först. Det kan sluta med att båda ägarna får stå till svars för skador som uppstår på de två ”kombattanterna”.
