Gingers Skriverier

Dagens ris

Av Ginger Sundin Hallgren

Jag läste med fasa på dognews.se om den lille valpen i Falköping som redan första veckan i nytt hem, som jag förstått det, lämnas ensam i en hundgård både dag och natt och inte får någon kontakt med ägaren, andra människor eller andra hundar. Utan sin mamma och syskon sitter den där nu – vilsen, ledsen och förtvivlad. All denna stress som uppstår av att plötsligt befinna sig alldeles ensam utan någon som uppmärksammar och fysiskt finns till hands för den i omedelbar närhet, riskerar att den utsätts för inlärd hjälplöshet, vilket orsakar mentala skador. För att inte tala om det akuta lidandet som valpen utsätts för.

Djurskyddslagens 2:a paragraf lyder: ”Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande eller sjukdom.” Ägaren har i och med detta förfarande brutit mot denna lag.

Ägaren hade sagt att valpen skulle ”lära sig”. Vad skulle den lära sig – att livet är en pina? Hur ska valpen kunna lära sig något om livet? Från alla myror som kryper på den eller från flugorna som irriterar den? Eller från den talande tystnaden?

Det började krypa i magen av att veta att valpen lider och även hur mycket av den onaturliga ensamheten. Många människor har brist på empati och kan inte föreställa sig andras känslor. Länsstyrelsen var där efter anmälan om detta olagliga sätt att ha en hundvalp på. Men de har tydligen hittills inte reagerat för att hjälpa den. Jag kan inte begripa att utbildade djurskyddsinspektörer inte fullgör sitt arbete med att skydda fullständigt hjälplösa djur. Om man inte gör det man är satt att göra inom sin tjänst, ska man inte ha det yrket.

Denna valp kommer att bli mentalt hämmad och man kan även slå fast att om ingen förändring sker – och det utan dröjsmål – också bli handikappad i sitt eget språk livet ut. Det här är inget annat än ett kvalificerat djurplågeri. Valpen kan inte påverka sin situation och förmedla vad den känner och upplever. Om inte huvudet mår bra, så gör inte heller kroppen det.

Ett litet liv blir förstört, ett som behöver tas om hand, få skydd mot faror, få ”språka” och vara social. Så bortkastat om detta får fortgå. Men även om ägaren får tillsägelser som måste följas och tvingas ta in sin valp inomhus, så är det inget som får mig att känna mig tillfreds med det. När människor med tvång beordras att sköta om sina djur bättre, brukar det inte leda till någon nämnvärd förbättring. Åtminstone inte om inte hjärtat är med.

Ägaren till valpen kommer med all sannolikhet inte tycka om den mer eller kunna känna empati för den, eftersom han hittills inte visat det. Risken är oerhört stor att han blir irriterad och arg över att tvingas till något han inte vill eller förmår göra och det går ju ut över valpen.

Om det var jag som var djurskyddsinspektör, så skulle jag inte nöja mig med att fria ägaren, eller ge denne en massa punkter som han måste följa. Jag tycker att det inte är mer än rätt och riktigt att snarast möjligt ta valpen därifrån. Länsstyrelsen i Falköping bör centralt upplysa sina anställda om vad som gäller inom ämnet djurskydd. Man bör även upplysa uppfödaren så att denne förhoppningsvis kollar upp presumtiva köpare och vilken inställning blivande ägare har.

Om sedan ägaren ändå skaffar sig en ny hund tycker jag att Länsstyrelsen utan någon som helst tvekan ska utfärda ett djurförbud.

All heder åt de hundägare som reagerat starkt på detta och anmält det tragiska som denna lilla valp får utstå.

Vår Macho – trogen tioåring 

Djurmisshandel på nära håll

Onsdagen den 31 maj klockan 17 gick jag med min hund i Järna Centrum när jag fick se en kvinna komma gående från en sidogata. Hon såg arg och spänd ut från första stund jag såg henne. Jag såg bara övre delen av kvinnan, det fanns en låg mur i vägen. Så fort hon såg min hund så stannade hon tvärt och böjde sig ner. Jag förstod inte vad hon gjorde, men så såg jag ett hundhuvud sticka fram.

Jag såg att hon snabbt satte ett tunt halsband eller länk högt upp på hundens hals, det var en ganska stor och korthårig hund. Bister och stel gick hon uppför gatan och jag gick lite åt sidan med min hund för att ge henne utrymme. Med sig hade hon även en mindre hund. Döm om min förvåning när hon, utan att hunden gjort något, ryckte snabbt och hårt rakt uppåt i halsbandet. Så hårt att hunden gav ifrån sig ett tydligt smärtskrik. Jag hajade till.

Efter det så klappade hon till hunden med öppen handflata över nosen. Det var precis som om hon gjorde allt detta i ett s.k. ”förebyggande” syfte. Mitt hjärta sjönk, hunden såg så snäll ut. Då kunde jag inte hålla mig. Jag sa; ”ursäkta mig, men man slår inte sin egen hund!” Ordet ”egen” hade väl egentligen inte behövt vara med, för man slår inte djur över huvudtaget.

Kyla
Hon försvarade sin handling med att säga att man måste göra så när man har två hundar… Jag blev så himla ledsen och fick snabbt ur mig – för hon var på väg bort – att hundarna kommer att drabbas av social stress om hon behandlar hundarna så. Den lille hunden kommer ju också att drabbas av dessa auktoritära former. Jag förstod att hon hade gjort så här med hunden under längre tid eftersom hon var så förberedd med att sätta på länken snabbt, så fort hon stötte på andra hundar.

Om hon behandlar hunden så jämt så kommer den formas till en aggressiv hund och hon fortsätter då utan tvekan att bli ännu mer straffande och vem vet vad mer hon kommer att göra med den. Ilska och stryk förföljer och hotar hunden. Det är precis så här man får en hund att bli hundaggressiv.

Effekterna
Och vilka signaler sänder man ut till sina hundar med detta agerande? – jo, att mötande hundar är farliga och de ska man aldrig hälsa på under hela sitt liv.

Mycket av skulden kan läggas på TV:s fanatiska fascination av auktoritära tränare. Till största delen visas hur man med hårda röster, farliga koppelryck och straff i oändlighet ska dominera sin hund. Hårt tänkande och hårt handlag skapar social stress som blir till en livstidsdom för hundarna. Även ägaren påverkas negativt och cirkusen är igång. Många går år ut och år in och straffar utan att det hjälper. Hund ut och hund in…

Gör skillnad
Ska vi i Sverige inte kunna vara bättre än så här? Vill vi se sådant här var vi än går? Trots att det finns mängder med synsätt, förhållningssätt och bemötanden av hundar med enbart positiva ingredienser, så hänger man envist kvar i spiraler som bara går åt ett håll – nedåt.

Man måste ifrågasätta kursledare, efterlysa alternativa träningssätt, försöka påverka, skriva allt vad vi orkar, prata med människor vi möter. Gå inte bara förbi och se på när du ser någon bete sig illa, säg till! Även om hundägaren reagerar negativt, så fastnar det alltid några ord som dröjer sig kvar och kan leda till eftertanke.

Personligen så kan jag bara inte titta bort och gå förbi någon som bär sig illa åt – det blir precis som ett tyst medgivande till den orättvisa behandlingen av hunden. Som att legalisera ett övergrepp. De gånger jag inte har kunnat säga till, av någon anledning, så har jag mått väldigt dåligt. Bilderna av händelserna spelas upp för mitt inre.

Protestera! Vi ska inte sätta ner bara ena foten, vi måste hoppa jämfota, försöka påverka den här utvecklingen åt rätt håll.

Av Ginger Sundin Hallgren

Jag såg Frans i “Bagges hemlösa hundar” igår. Han var rädd för veterinärer och skulle få munkorg. Man såg att den var för liten redan när de satte på den. Inom kort fick han panik för att han inte kunde hässja obehindrat. Kortnosad hund som inte fick tillräckligt med syre. För att kunna hässja med den breda formen på huvudet, var han ju tvungen att kunna dra isär mungiporna rejält, men det gick inte. På slutet böjde han ner sitt huvud i sin kamp att få luft. Det såg ut som om han gav upp.

Ur ett djurskyddsperspektiv sett – vore det inte bättre att sätta på en tratt vid sådana tillfällen, då kan ju hundar inte heller bita någon?  

Bilden får tala för sig själv…

Av Ginger Sundin Hallgren

Jag fick häromdagen två olika uppgifter om hunden som så tragiskt gick bort den 7:e april. Den ena var att han skulle ha varit uppbunden utanför affären, den andra att det inte var så. Svårt att veta hur man ska förhålla sig till det, när det kommer till de fruktansvärda tillgreppen/övergreppen som sker när hundar stjäls. Man kan ju bara hoppas att ägaren var med hunden. Det hjälper ju inte nu, men jag vill ändå ta tillfället i akt att skriva lite om mina egna upplevelser.

För cirka 20 år sen var jag inne i Stockholm för att gå in på Åhléns. Just vid samma ingång satt en korthårig blandras utanför och frös så hon skakade. Hon såg ledsen och orolig ut. Som vanligt vimlade det av människor, ljud surrade oavbrutet, parkerade cyklar trängdes runt henne, rulltrappan dånade oroväckande alldeles bredvid och stämningen var hektisk. Jag stod vid henne för att om möjligt lugna henne, jag kunde inte lämna platsen och gå in i affären.

Tiden gick och ingen kom på en lång stund. Det började kännas mycket otrevligt och min adrenalinnivå ökade stadigt. Till slut så gjorde jag slag i saken och gick in i entrén för att prata med en väktare jag såg. Jag bad honom att kontakta personalen för att de skulle ropa ut i högtalaren till ägaren om att komma ut. Mitt hjärta bankade.

Efter en kort stund kom ett ungt par och såg lite frågande ut. Jag gick fram och påtalade faran med att lämna hunden obevakad och att hunden frös väldigt mycket. Jag ville skaka om dem, få dem att göra sig av med skygglapparna och inse riskerna.

De blev arga och tyckte att jag inte skulle lägga mig i – jag hade ju förstört deras nöje… De kopplade snabbt loss sin hund och försvann i folkvimlet. Jag försökte skaka av mig deras ilska, jag hade ju gjort detta för hundens skull och kände mig stolt. Allt för att skydda hundar är mitt motto.

Upprörande

Efteråt kunde jag inte slappna av, tankarna bestod av frustration och ledsamhet. Hur kan man vända ryggen till en sann och trogen vän som en hund? Lämna hunden utan att tänka att det nog finns de som inte gillar hundar eller som vill ha den för sig själv? Att lämna sin hund när det finns så mycket som kan hända – förutom stölder?

Hundar kan bli retade av människor, bli attackerade av andra hundar – antingen kopplade, eller av någon som haft sin hund lös eller som av misstag kommit bort från ägaren. De kan bli misshandlade av både vuxna människor och barn. De kan bli chockade av en plötslig och stark händelse i närheten eller av ett mycket högt ljud alldeles intill dem. Allt detta har hänt och kunnat läsas om. Praktiskt taget vad som helst kan hända, det fick vi ju uppleva den dagen i Stockholm.

En av många saker som skett är en händelse som utspelade sig i Huddinge Centrum för ca 15 år sen. En Goldentik hade lämnats utanför en butik, bunden vid en stupränna. Hon hade blivit retad och uppskrämd och slet sig loss och sprang i panik bort från centrum. Många människor letade efter henne och jag var en av dem. Jag var så orolig för henne och det tog dagar innan jag fick veta att hon var hittad.  

En annan händelse figurerade i tidningarna i år för inte så länge sen, en ung tjej hade lämnat sin lilla hund utanför affären och fått bevittna hur unga killar hade sparkat hennes hund när hon kom ut. Hon var upprörd över att man inte skulle kunna ha sin hund ifred…

 Stenkoll

Vi är många som informerar om riskerna, antingen i skrift eller muntligt och fler behövs tydligen. Men jag tycker även att det inte ska behövas. Man måste alltid ha sin hund under sådan uppsikt att det under inga omständigheter, finns någon risk att den kan stjälas eller att det händer något annat medan man är borta. Det ska liksom ”sitta i ryggmärgen” att man skyddar sin vän. Med risk för upprepning – det ska kännas alldeles avigt och omöjligt att vända ryggen till.

Så mycket som hunden gör för oss människor, finns det inga andra djur som gör. Vi måste visa tacksamhet för det. Inte bara genom att vi säger några ord till dem. Ännu viktigare är det att visa alla runt omkring oss, genom handling, att vi bryr oss om vad som händer med våra hundar.

Man bör känna sig manad att ta ett ställningstagande där man säger till sig själv och andra att; ”Jag tänker inte låta något hemskt hända min hund och skulle aldrig kunna vända mig om och gå ifrån min hund, med risken att kanske aldrig få se den igen”.

Jag står ofta utanför och vaktar hundar – dels för att jag tycker så mycket om dem och vill skydda dem från allt jäkelskap som sker och dels för att sprida kunskap och insikter. Jag kan inte låta bli – skulle en hund visa sig ha blivit stulen och jag inte hade lytt min tanke om att skydda den – skulle jag må väldigt dåligt.

Läs gärna artikeln Så många ”men” här på sidan.

Jag skänker en tanke till lilla Iggy och ägaren.