Överraskande teckning!
En fortsättning på ”Acceptans”
Av Ginger Sundin Hallgren
Ginnie var ju inte förtjust i valpar. Det berodde på att hon blivit överfallen och chockad av vuxna hundar tidigt i sitt liv och därefter drog alla hundar över en kam.
Ett gott försök
Min schäfertik Dessi lämnade oss endast åtta år gammal, och jag blev ensam med Ginnie. Jag hade faktiskt därefter försökt ta hand om en vuxen schäfertik som snabbt behövde få ett nytt hem, från en omplaceringsförening. Vi träffades flera gånger och umgicks, men Ginnie visade tydligt att hon inte var redo för det. Jag blev besviken, men kunde samtidigt inte klandra henne. Hon och Dessi hade varit en liten familj i ett och ett halvt år och de älskade varandra. Det enda raka var att gå vidare.
Förvåningen
Tiden gick och när hon var sex år gammal, så träffade vi på en valp i min väns hundtillbehörsaffär. Vi satt i hennes lilla kök innanför butiken och där fanns en liten valp som min vän passade några timmar. Valpen ville komma fram till Ginnie och förvånansvärt nog så förhöll sig Ginnie relativt lugn. Hon ”sa till” valpen att inte komma ända fram med ett (fritt översatt) ”bu!”
Sen gick det alldeles utmärkt att vara där tillsammans på en relativt liten yta i köket en stund till innan vi skulle åka hem.
Jag var alldeles överväldigad av att reaktionen och ”åthutningen” gått så bra och inte hade resulterat i några allvarligare utbrott. Det fick mig att tänka till ordentligt och börja fundera på om jag i alla fall skulle kunna skaffa mig den där hunden som jag längtat efter sen Dessi gick bort fem år tidigare. Hon fanns ständigt i mina tankar. I många fall brukar det gå lättare att köpa en valp om ens egen hund har nått vuxen ålder. Om man tar hem en vuxen hund, så är risken större att det blir bråk.
Drömmen
Det var en schäfertik jag gärna ville ha igen och började fantisera om när den dagen skulle komma då drömmen kunde förverkligas. I mitt område fanns en fastighetsskötare som hade en ung schäfertik och en gång fick jag ta med henne för att rasta och umgås med henne ett tag. Känslan av Dessi började spira inom mig.
Nåväl, tiden gick tillsammans med drömmar och fantasier. Fastighetsskötarens unga tik hade nu blivit vuxen. Vid andra löpet så skulle hon paras. Vad roligt för dem, tänkte jag och ganska snart började vi prata om att jag kanske kunde få köpa en valp av honom och hans fru. De kände till mina tankegångar, mitt sätt att umgås med hundar på och – min längtan.
Förverkligande
Dagen då tiken skulle valpa började närma sig. Jag var förväntansfull och jag hade under väntetiden planerat och redan skickat efter hundtillbehör av olika slag. I den lokala zooaffären hade jag hjälpt till med inventering och fått fina koppel och halsband som tack.
Lycka!
Telefonsamtalet kom och de bekräftade att allt hade gått bra. Den första valpen som föddes var långhårig, som jag tycker är så vackert. Det var en tik som fick heta Ayla och henne pratade vi om som den jag skulle få köpa. Efter ungefär en vecka fick jag komma och hälsa på. Vilken total lyckokänsla det var att få se alla valparna. Jag satte mig i valplådan och bekantade mig med henne samtidigt som jag la ner en mjuk, tjock och ullig dyna för att få den full av tikens dofter med hem till mig, när hon skulle flytta.
Jag åkte dit en dag varje vecka och var där i några timmar för att hon skulle få ett starkt band till mig, klippa hennes klor och bara njuta. Ginnie blev väldigt intresserad av dofterna jag sände ut när jag kom hem. Jag tolkade det som att hon säkert skulle acceptera Ayla när de träffades.
Aylas ankomst
Så kom då äntligen dagen med stort D. Köpet var nu en realitet. Jag skulle få hjälp med att få hem henne för jag hade ingen bil. Det var en kort resa på bara en kvart. Jag och Ayla satt i baksätet och hon var ivrig. Jag drog in den goda valpdoften i näsan och njöt fullständigt. Ett nytt liv hade börjat, för både henne, mig och Ginnie.
När vi stannat gick jag upp i lägenheten och hämtade Ginnie för att de skulle få träffas på neutral mark. Jag släppte henne lös en bit ifrån Ayla för att de skulle kunna hälsa på hundars språk utan koppel i vägen.
Det gick inte som jag hade hoppats på. Hon gav sig på valpen direkt och visade att hon inte gillade henne. Uppfödaren tog det med ro och sa att det nog kommer att bli bra, bara man ger dem tid.
Grus i maskineriet
Ayla var äntligen bara min. Men drömmen grusades av Ginnies bryska påhopp och en malande oro satte sina spår i magen. Så fort vi blivit ensamma så fick valpen en till åthutning, nu lite kraftigare. Jag försökte lugna ner situationen, men det verkade utsiktslöst. Jag hade nu ett tryck på mig att det här skulle fungera, men även från min vän från butiken, min granne och uppfödarna. Alla ville vi att det skulle fungera.
För att Ayla inte skulle få för många tillsägelser från Ginnie, så hade jag henne ibland i en stor bilbur som jag fått låna från uppfödarna, så att hon skulle få en chans att kunna bekanta sig med dofterna och komma till ro ett tag. Ginnie var inte glad och visade oro, så jag försökte avleda henne med söklekar i vardagsrummet under tiden, men det fungerade inte.
Pressen ökade
Ayla hade inga problem med att äta trots allt och hon visade att hon ville umgås och vara med. Men jag fick hela tiden passa Ginnie och fick knappt tid med att umgås med Ayla, att få någonting i mig eller kunna göra något annat över huvudtaget. Det var ingen rolig situation och kvällen förflöt i oro och olust. Med jämna mellanrum skulle ju Ayla komma ut och första gången tog jag med Ginnie för hon accepterade inte att bli lämnad ensam. Det blev till en cirkus med Ayla uppe i famnen och Ginnie hoppandes upp mot mig för att komma åt henne.
Väl ute så hade jag problem med att hålla Ginnie ifrån Ayla. Den lilla kunde inte slappna av och göra det hon skulle. Min olustkänsla och stressen över det här, hade nu vuxit till en knut i magen. Tvivlet och besvikelsen grep tag i hela min kropp. Hur skulle det gå med allt? Och hur skulle jag kunna gå och handla eller göra andra ärenden? Ayla skulle ju inte behöva vara rädd i sitt eget hem. Frågorna malde runt, runt.
Knivar som skär
Jag hade aldrig förr lämnat ifrån mig en hund som jag tagit till mig och tänkte inte göra det nu heller. Ayla var redan djupt förankrad i mitt hjärta precis som alla mina andra hundar. Andra gången jag tog ut Ayla, så lämnade jag Ginnie inne för att valpen skulle kunna känna sig tryggare och skapa fler band till mig. Utanför huset hörde jag Ginnie som högljutt skällde och var stressad och det skar i mitt hjärta att höra henne så ledsen.
Frustrationen över det som jag upplevde som en stor besvikelse hade mig i sitt grepp. Jag var snart inne igen och det första som hände var att Ginnie hoppade upp på mig och fick tag i Aylas svans och blev hängande där några sekunder. Ayla blev betryckt och ledsen. Ginnie hade som tur var inte åsamkat henne någon större skada, men det var nog då som jag insåg att det här inte skulle bli bra för varken Ayla, Ginnie eller mig själv.
Stark påfrestan
Under kvällen prövade jag med att ha dem lösa tillsammans för att se hur det gick, men attackerna fortsatte och i ren desperation kände jag mig tvungen att ringa uppfödaren för att se om jag kunde få några råd. Efteråt insåg jag att den enda som kunde få det att fungera var jag själv. Ingen annan kunde fatta några beslut åt mig och den här situationen.
När det blev dags att sova, fick Ayla vara i buren för att hon inte skulle bli skadad eller skrämd av min lilla terrorist. Ginnie skakade upprört och låg bara och stirrade argt på henne och jag hade fullt sjå med att försöka lugna Ayla men även att få Ginnie lugn. Att straffa och bli arg på Ginnie, som en del förståsigpåare hade rått mig att göra var uteslutet. Hon skulle ju inte bli lugnare av det eller tycka om Ayla. Det är inte heller så jag vill leva – att utsätta mina djur för våld.
Elden falnar
Jag var i ett tillstånd av fullständigt kaos. Ingen av oss kunde sova på hela natten. Efter bara en liten stund i sängen med ångest, insåg jag att med Ginnies envishet och en terriers humör över något de inte gillar, så skulle Ayla snabbt bli rädd, osäker och få skador på både kropp och själ. Det var ett för högt pris för henne att betala och jag vägrade att låta det ske. Tårarna strömmade hela natten nerför mina kinder när jag insett allvaret – jag skulle bli tvungen att lämna ifrån mig min nyfunna vän.
Plågsamma timmar
Timmarna kröp fram när jag väntade på att klockan skulle närma sig den tid jag tyckte det kunde vara lämpligt att ringa och berätta mitt beslut. Jag kunde knappt prata, rösten var ett enda öppet sår. Efter en halvtimme kom han och tog Ayla med sig. Jag såg mig själv i hallspegeln och jag såg ut att komma från ett fångläger. Vi skulle sen höras över telefon, när jag fått sova lite. Om det gick.
Vi gjorde avlämnandet kort och lugnt för allas bästa.
Okunniga och oförstående
När de som visste om att jag köpt valpen hörde att det inte gått bra och att hon inte fanns hos mig längre, fick jag kommentarer som: ”Hos mig är det jag som bestämmer vilka hundar som kommer in” eller ”Men du måste ju säga till Ginnie att så får hon inte göra”. ”Hon kommer ju att börja bestämma där hemma”. ”Du måste pröva en längre tid”. ”Om jag vore som du skulle jag omplacera Ginnie”.
Va?!
Svår acceptans
Om jag bara skulle tänka på mig och mina behov, så kunde jag visst haft henne kvar. Men till vilket pris? Det gynnade varken Ayla eller Ginnie – eller mig själv heller för den delen. Ginnie behövde inte stress i sitt liv, hon hade blåsljud på hjärtat. Hon behövde mig och hon visade det tydligt. Och vem var jag att straffa min egen hund för att själv få som jag ville? Ayla skulle inte behöva växa upp och bli en stressad hund för att jag ville ha henne. Och min diabetes skulle definitivt inte gynnas av stress, det får blodsockret att skena.
Om två hundar inte trivs med varandra, oavsett vems ”fel” det är, innebär det en stor stressbelastning för båda. Social stress hör till den starkaste för så sociala individer som hundar. Därför måste man vara lyhörd för båda hundarna – både den som inte vill acceptera och den som inte blir accepterad.
Jag visste ju själv att det inte skulle bli bra för någon av oss tre och att vi snart skulle hamna i den där skålen med illasmakande soppa som kallas Stress. Då var det mycket bättre för mina hundars skull att jag fick stå för den psykologiska ”kostnaden” och göra det oundvikliga men nödvändiga. Jag tog smällen med övertygelse om det riktiga i det. Men det var absolut ingen lätt sak att ta in på så kort tid som över en natt. Det kändes som om jag nyss fött ett barn och som jag var tvungen att lämna bort. Jag var alldeles förstörd i månader framöver.
Ayla var min i endast tretton timmar.
