Jag tycker mig förnimma en stor och tyst depression som sveper in över vårt land, nästan som en landssorg skulle göra. Alla som uppmärksammat fallet med den lille valpen utanför Falköping stannar upp, man kan inte fokusera riktigt på det man borde göra. Man blir oerhört frustrerad, förlamningen som ockuperade medvetandet när man fick höra de fruktade orden klänger sig liksom fast, klibbar och skaver mot hjärnan.
Valpen finns ständigt där i tankarna och det känns som om den skriker till oss att hjälpa den därifrån. Men få kan göra något. Ägaren bryr sig uppenbarligen inte.
Han vill inte ha den inne för att den kissar på golven. Och? En liten valp som inte hunnit känna igen de signaler som dess kropp ger när den växer, kan omöjligt lastas för det. Hundar blir endast rumsrena om man under lugna former tar ut den så ofta som möjligt och berömmer. Svårare än så är det inte.
Ponera nu att denna valp aldrig får komma in i ”stugan” för att man inte har intresse eller tiden att träna den, och tycker det är bekvämare att den får göra sitt utomhus, så kan den ju aldrig bli riktigt rumsren. Och då förstår man ju omedelbart att den hunden kommer att få vistas ensam i hundgård eller uthus under hela sitt liv. Ett livslångt lidande.
Enligt djurskyddslagens 2:a paragraf, jag kallar den Generalparagrafen, står det ju svart på vitt att ”Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.” I den korta meningen finns enligt mig så mycket som ägaren bryter mot.
• Han behandlar inte valpen väl när han lämnar den helt obevakad. Den kan inte påverka sin situation, till exempel om den fastnar någonstans, får i sig något olämpligt eller någon annan oförutsägbar händelse. Omsorgen och det som man normalt känner i form av omhändertagande inför ett litet nytt liv, lyser med sin frånvaro. Att valpen ylar och gnäller dag och natt ignoreras.
Han behandlar den heller inte väl när den lämnas utan kontakt med levande varelser och där inräknas ju både människor och andra hundar. Han skyddar den inte mot det lidande som den utan tvivel utsätts för sedan ”barnsben”, nämligen att inte kunna få socialisera med andra.
• Han skyddar den inte mot onödigt lidande, där både den fysiska och den psykiska delen medför ett oerhört lidande. Social stress är den psykologiskt starkaste formen av stress en individ kan uppleva. Den är långvarig och kan orsaka problem med mage och hjärta och valpen får svårare att tillgodogöra sig näring.
• Han skyddar den inte mot sjukdom. En valp som får vistas under kyla, stark psykisk stress och annan negativ påverkan kan göra den sjuk. Har man inte uppsyn så kan man heller inte se om en hund far illa på något sätt. Ska valpen verkligen behöva utsättas för höstens och vinterns kyla och väta?
Med stöd av denna korta och koncisa lagparagraf ser jag inga som helst problem med att kunna rädda valpen från den fysiskt och psykiskt skadliga miljön den befinner sig i nu.
Ginger Sundin Hallgren
