Gingers Skriverier

Av Ginger Sundin Hallgren

Den 11 augusti 2004 var jag ute och promenerade med min Jack Russell Ginnie i Huddinge. Klockan var ungefär 11.00 och värmen hade nu letat sig upp till 27 grader. Jag hade stått en stund i skuggan bakom ett höghus för att pusta ut en aning, när jag svängde in på en annan väg. Den var full med parkerade bilar längs trottoarerna. 

Det första jag såg var en kvinna komma gående från andra sidan gatan mot sin bil som stod närmast mig. Hon öppnade sin bagagelucka och jag hörde hur hon började prata med en lite annorlunda röst, en sådan man har när man pratar med barn eller en hund. Jag blev en aning förbryllad och kunde inte sluta titta.

Döm om min förvåning när jag såg en framtass som rörde sig uppåt från bagageutrymmet. Det var en rottweilervalp som hade legat på rygg i skuffen innan ägaren kom och öppnade! Att en valp ligger med uppsträckta ben kan tyda på att den hade haft kramper. Den hade alltså inte suttit i en kombibil. Nej, den låg instängd i totalmörker med minimalt med luft och utrymme. Och med solen gassande…

Fullständig chock
Jag blev stående några sekunder innan chocken av synen av hunden släppte så pass att jag fick mål i mun. Skakig och frustrerad med stark hjärtklappning skyndade jag mig fram för att tilltala henne. I samma stund kom ett par kvinnor med sina hundar också fram och de såg lika upprörda ut som jag kände mig.  

Det visade sig att de två hade sett kvinnan med valpen vid bilen tidigare på morgonen. De hade i sin tur fått höra av två äldre kvinnor att de hade reagerat på ljud inifrån bilen. Tyvärr hade inte de äldre kvinnorna haft tid att stanna.

Uppläxning
”Men vad har du där?” sa jag och min röst kändes nästan som om den vore någon annans. Jag var så upprörd. Hon svarade snabbt, glatt och stolt: ”Det är min lilla valp”. Jag fann mig själv med hakan nere vid bröstkorgen. De andra kvinnorna var nu riktigt frustrerade och skrek åt henne att genast ta ut valpen ur bakluckan.

Hon lyfte ur den lille hanvalpen som bara var cirka tre månader gammal. Han började på en gång att krypa längs bildäcken där det fanns skugga. Kvinnan tände då en cigarett och betedde sig som om det där var väl ingenting att hetsa upp sig för, istället för att hjälpa sin valp!

Hunden lät inte på något vis och betedde sig som en vuxen hund som tävlar i momentet ”kryp”. Vi sa åt henne att springa in och hämta vatten från ett höghus där hon för tillfället var för att trappstäda. Hon var anställd av ett städbolag som i sin tur hyrde ut henne till det kommunala bostadsföretaget, skulle det visa sig senare.

Frustrationen
Under tiden sa en av kvinnorna att vi egentligen bara skulle ta valpen därifrån så hon inte kunde sätta in den i bilen igen. Men det slog vi snabbt bort, jag kunde inte ta hand om den eftersom jag hade Ginnie och de andra två kom på att då skulle vi själva göra oss skyldiga till ett brott. Och även om vi skulle ha räddat valpen från den ägaren, så kunde inte någon av oss ha haft den hos sig hemma. Det skulle ha märkts ganska snabbt av omgivningen. Men det var så upprörande att behöva bevittna ett sådant här djurplågeri och nonchalans, att vi ändå var i de tankarna…

Oengagerad
Vi hällde vatten på den medtagna valpen och såg till att den befann sig i skuggan vid höga häckar. Han orkade inte dricka själv, så vi fick i det närmaste uppmana ägaren att hjälpa sin valp med det. De två kvinnorna var efter en stund tvungna att gå till sina arbeten, men jag kunde inte släppa händelsen. Då skulle jag ju ha svikit den lille valpen som visade sig heta Bonzo.

Jag sa till henne att man inte får lämna en hund kvar i bilen när det är så pass varmt som det var. Då sa hon att hon visste det, men att hon brukade lämna valpen i bilen då hon jobbade för hon ville inte lämna hunden ensam hemma! Dessutom sa hon till mig att hon lämnade fönstrena öppna och att valpen kunde röra sig fritt i bilen…

Jag såg att framrutorna var nerdragna cirka 7 centimeter, (vilket inte har någon effekt alls när graderna i bilen ligger på närmare 50 eller mer). Jag hade också tittat in där hunden ”förvarades” och sett att valpen inte kunde ta sig ifrån bagageutrymmet. Det var första lögnen.

Drog en ”historia”
När jag frågade henne varför hon tog med valpen till en arbetsplats mitt i sommaren, så sa hon att hon hade en äldre schäfertik hemma som inte gillade valpen och hon litade inte på den. Det lät märkligt. Hur sjutton kunde hundarna leva tillsammans hemma då, kan man ju undra. Jag tror det var andra lögnen. Jag ställde också frågan var hon bodde och hon sa att hon bodde i Eskilstuna! Min hjärna räknade snabbt ut att med full arbetstid, lunchavbrott på en timme och restid fram och tillbaka, så var den äldre hunden alltså hemma ensam mellan 12 och 13 timmar…

Det var något med den valsen som inte stämde. Eller så hade hon en hund till som fick lida ensam hela dagarna, vad vet jag. Vid den här pratstunden så hade jag lagt band på min röst för jag ville ha mer information och då går det inte om man är alltför upprörd. Hur det nu kom sig så sa hon faktiskt sitt namn, men det visade sig senare att det var lögn nummer tre. Jag försökte luska reda på vilken uppfödare hon köpt hunden av, men se det gick inte. Där var det stopp. Hon sa bara att det var någon i Sörmland, hon ”kom inte ihåg det”. Lögn nummer fyra.

Uppföljningen
Nu var jag ju tvungen att se till att hon inte satte in valpen där igen och jag sa till henne att jag inte tänkte gå därifrån utan att det verkligen blev så. Då ringde hon en ”kompis” (troligen städbolaget) för att fråga om hunden kunde vara där under resten av dagen. Jag stod kvar och lyssnade och följde upp det hela.

En av kvinnorna som också sett händelsen tidigare hade nu kommit tillbaka. Hon hade ringt dåvarande Bilregistret och tagit reda på vem bilen tillhörde. Det var riktigt att kvinnan bodde i Eskilstuna, men hon hade ett helt annat namn. Hon hade även ringt fastighetsbolaget som hon trodde att kvinnan arbetade för och det stämde.

Nåväl, kvinnan satte valpen i baksätet och åkte iväg med några väl valda ord från mig.

Upprörd promenad
Ginnie och jag stod kvar ett tag tillsammans med vittnet innan vi släntrade hemåt i sakta mak. Jag skakade fortfarande av upprördhet och kände mig så oerhört ledsen över att en människa kunde bete sig så här och ändå svara glatt och stolt på frågan om vad hon hade i bilens bagagelucka. Hon förstod inte allvaret eller så brydde hon sig inte.

Min kväll var förstås förstörd av förmiddagens hemskhet och synen av den lille Bonzo spelades upp framför mina ögon hela tiden. Jag var okoncentrerad och glömde att äta. Sömnen blev till en mardröm som tornade upp sig mot en mörk himmel som bakgrund.

Plågad
Dagen efter kändes likadan som natten och på kvällen polisanmälde jag händelsen. Jag vägrade att släppa detta övergrepp vilket var det enda rätta att göra – för hundens skull. Jag sa också att jag var villig att betala depositionsavgiften om hunden skulle bli omhändertagen.

Skakigt värre
Jag blev några månader senare kallad till Tingsrätten för förhör. Den kvinna som hade ringt städbolaget var även kallad, likaså en veterinär (per telefon) som skulle uttala sig om hunden varit utsatt för ett otillbörligt lidande.

Kvinnans yttrande

• Den åtalade kvinnan uppgav i rätten att det inte var hennes hund och att hon hade hjälpt en kompis att ta hand om den. Till mig och vittnena hade hon sagt att det var hennes egen.

• Hon ljög även om tiden som hon kom till parkeringen och hur länge hunden suttit där. Det fanns ju fem vittnen till händelsen…

• Hon sa att hunden var trött efter en ”långpromenad” och att den därför var sömnig när den kom ur bilen. Tyvärr var den så påverkad att den inte orkade göra något själv för att kunna dricka.

Läs hela texten »

av Ginger Sundin Hallgren 

När vår hund Macho kom till oss i början av -09, 2 år gammal, var han en pigg och frisk hund, förutom att han tydligen kliat sig lite ibland i ansiktet. Det är ju normalt att man som levande individ kliar sig av och till, även vi människor. Men efter cirka ett halvår så ökade klådan och blev ganska besvärlig för Macho, så vi bytte foder. Men det hjälpte inte…

Det var ledsamt och stressigt att se honom få sina häftiga attacker av kliande. Han var alldeles röd på buken och på insidan av låren, som han tvättade frenetiskt. Även på ryggen, i huden mellan tårna och längs benen naggade han sig ofta. Vi tyckte så synd om och led med honom. Så vi började leta efter alternativa foder igen och bytte, men inte hjälpte det. Vi uteslöt visst hundgodis för att se om det gav resultat. Tiden gick och inget positivt hände på den fronten heller. Han hade nu även fått besvär med sina analsäckar med klåda.

Utredning
I slutet av maj-09 åkte vi till Djurakuten för att få hjälp. De gjorde en mikroskopisk undersökning av ett ytligt hudskrap, men det visade inget onormalt. Man tittade även igenom pälsen för att om möjligt upptäcka något avvikande, men det såg bra ut. Han hade inte heller löss eller loppor, det hade vi kollat hemma. Vi fick med oss ett foder som innehöll sådant som han inte ätit förut och som Macho skulle äta under 8 veckor för att se om klådan då skulle ge med sig.

Misslyckande
Vi fick avbryta försöket efter 5 veckor eftersom han inte mådde bra av det fodret, han fick diarré och blev håglös, uttorkad och minskade i vikt. Vi fick uppsöka veterinär på nytt för att ge honom vätska under huden i nacken. Han hade fått gastroenterit (mag – tarmkatarr). Ett annat foder inköptes med anka som proteinkälla. För magen som var i olag skrevs en speciell medicin ut. Fodret med anka vägrade han att äta, så vi köpte ett annat ur foderdjungelns alla märken.

Ännu mer…
I oktober togs blodprov för att testa för sarcoptes (rävskabb) samt en hudundersökning till. Allt var bra och i november så slog vi på stort och lämnade ytterligare blod för att göra en fullständig allergiundersökning, så kallad inomhuspanel och utomhuspanel. Man testade för ämnen som hundar kan reagera på; dammkvalster, andra husdjur, pollen och liknande. Resultatet visade inget som han kunde reagera på med klåda.

Alternativen
Nu bytte vi foder igen och gav honom extra vitaminer och mineraler för att om möjligt kunna bygga upp ett bättre immunförsvar. Vi hade också fått tips om örtmedel i form av kräm på huden och ett pulver att ha på maten för att lindra klådan. Det gav viss effekt men inte så att det helt uteblev. Han badades med ett antiklischampoo och även algschampoo, men det hade ingen effekt.

Det blev nästan klippkort hos veterinärmottagningarna, 2 besök till under -09.

Nästan uppgivna
Sedan följde ytterligare 6 veterinärbesök från januari fram till i slutet av december-10 med provtagningar och olika behandlingar bl.a. medicinskt schampoo, salva och kortisontabletter. Ett annat foder hade också prövats utan framgång. Frustrationen ökade när vi såg hans ihållande klåda.

En gnista tänds
I början av april-11 såg jag på hundkartan.se en insändare/artikel om håranalys på hund. Jag blev nyfiken och samtidigt skeptisk, men kontaktade ändå Charlotte Berggren på Laggarebo djurfoder och förklarade vår ohållbara situation. Hon tyckte att vi skulle göra ett försök, eftersom hon kunnat hjälpa andra hundägare att komma tillrätta med långvarig och oförklarlig klåda på sina hundar.

Vi nappade och efter någon vecka fick vi svar. Han hade vid något tillfälle varit utsatt för mögel, hade även virus i kroppen, behövde tillskott av olja, vitaminer, mineraler och spårämnen. Vi fick namn på ett nytt foder som han förhoppningsvis skulle tåla bättre och en liten strimma av hopp tändes hos oss.

Fixande och trixande
Leveransen kom med virushämmande medel och ett annat mot mögel, tillsammans med foder och alla tillskotten. Vi satte genast igång med kurerna, han tyckte om fodret och vi väntade cirka fyra månader. Klådan höll sig envist kvar, så med kontakt igen fick vi förklaringen att ibland så måste man byta till ett annat foder som hon tillhandahöll, innan man hittade rätt. De här fodrena fanns bara där och var nya på marknaden. Någon gång här emellan tog vi kontakt med veterinär igen som tipsade om ett antiallergifoder, men Macho bara räckte ut tungan åt det och sa blä!

Nej, inte nu igen!
Alltså, byte igen, det blev något bättre men inte helt. Så efter ungefär fyra månader till, gjordes en ny håranalys, vilken visade att han troligen skulle ha nytta av ett annat foder som var ännu nyare på marknaden. Normalt behövs bara en håranalys, men vår hund var lite svårare att hitta rätt foder till och därför gjordes en ny analys. ”Skicka det till oss!” sa jag med en aning desperation i rösten när vi pratades vid.

Förändringen
Lastbilen kom med den nya maten och Macho älskade den. På bara tre dagar märkte vi tydligt att klådan minskade drastiskt, pälsen blev vågigare över ryggen och det verkade bli mer päls. Framför båda öronen har det varit ett område med glest med päls en längre tid där han kliat sig, men nu har de fyllts med päls igen. Fantastiskt!

April-12: Vi har inte kunnat sluta helt med kortisonet. Charlotte sa att mitt försök att sluta, var för tidigt. Han får dock en mycket liten dos varannan dag. Men framöver när kroppen hunnit med omställningen, så ska vi försöka med att trappa ner det. Men vi ser en minskning av klådan på uppskattningsvis 75-80 procent och det betyder oerhört mycket för lilla Macho och oss!

Våra allra varmaste rekommendationer vill vi ge till Charlotte på www.laggarebo.se.

Tack för ditt envisa engagemang,

Ginger och Anders

Pluskan vill ha mer!

Av Ginger Sundin Hallgren

Plötsligt dyker det upp ett mail när jag sitter inloggad. Mailet kommer från en mycket upprörd kvinna som berättar hur hon sett människor ”träna” sina jakthundar i en klubb med fruktansvärt brutala metoder ute i markerna. Man går gärna undan för att spöa upp hundarna rejält, för man vet tydligen att det inte är sådant som kan visas för andra människor än de ”invigda”.

Människor som slår sina hundar har ju funnits i alla tider, där man klappat till hundarna ute i buskarna, men i och med att TV nu för tiden mest visar auktoritära tränare utan någon egentlig kunskap, så har våldet på något sätt legaliserats. ”Mannen som talar med hundar”, ”Hundcoachen” och ”Hundskolan” är alla exempel på program med våldsinslag och övergrepp. Trots att det klart och tydligt framgår av lagen att det är brottsligt att utsätta djur för smärta och lidande, så väljer man att förmedla dessa scener helt urskillningslöst. Inte några alternativ visas. – ”Positiv träning, nej det går väl inte att visa, det tar för lång tid”.

I Cesar Millans serie står det som en varning: ”Don’t try this at home”, men det är ju ingen som bryr sig om. Människor gör inte som andra säger, de gör som andra gör, speciellt barn. Är det rätt väg att gå och visa barn hur man gör djur illa? Det går stick i stäv med projektet REDE (Respekt Empati Djur Etik) i skolorna…

Brutalare
Men jag har en distinkt känsla av att våldet blivit ännu råare än det var förr, just tack vare TV. Tanken slår mig, det måste väl finnas anställda på Televisionen som även är hundägare? Och då dyker följdfrågan upp; alla anställda som har hund, är samtliga för den ”hårda skolan”?

Nästa fråga: om det nu finns hundägare som är emot straff och auktoritärt sätt att behandla hundar på, vågar de inte säga till ledningen vad de tycker och framföra det olämpliga i att visa sådan omodern träning?

Eländes elände
Det är synd om de hundar som hamnar i händerna på människor som inte har en spärr som ger dem en vink om att man inte kan ge sig på djur fysiskt. Vi måste få ett slut på detta eviga plågande av hundar á la Millan och kompani. Vuxna människor som utan vidare utdelar allehanda fysiska straff som smärtar, skrämmer och kan skada. Människor som inte tittar bakom våldsridån.

Det finns ingen ände på uppfinningsrikedomen, den ena värre än den andra. De verkar inte bry sig om vilka ”medel” man använder sig av eller hur man får en hund lydig, bara att man får det. Hur hunden mår, hur den tar till sig och står ut med allt obehag den utsätts för, det lägger man ingen vikt vid.

Motivationen tryter
Hundar som är i ett tillstånd av underkastelse och rädsla kan inte lära sig, de är blockerade. Först när de lugnat sig kan de börja uppfatta och förstå. Att ägaren är lugn och kan få sin hund lugn är en förutsättning för att denne ska kunna kommunicera med sin hund. Man kan inte förändra en hunds beteende om man inte ändrar sitt eget först.

Ofattbart
Jag tror också att dessa människor känner sig riktigt tillfredsställda och tror att de gjort rätt efter att ha läxat upp sin hund. Och att de inte har några problem med att sova på natten. Men hur de kan gå genom hela livet med den inställningen, kan jag inte förstå. Jag menar, hur är det möjligt? Vissa människor ger sig även på andras hundar…

Stackars människor som inte förstår bättre, de måste vara känslomässigt stympade. Ja, Strindberg hade verkligen rätt, när han sa att ”det är synd om människorna”.

Men de som drar det kortaste strået och får betala ett alldeles för högt pris – det är hundarna, alla de som får leva sina korta liv i händerna på okänsliga människor. Det är ju inte bara de fysiska straffen som plågar. Även att leva under nästan ständiga hot, bli skrämd och gå omkring och vara spänd över vad som ska hända härnäst kan verka ytterst menligt på hundens mentala hälsa.

Penninghungrande
Varför televisionen endast visar ”hundträning” med våldsinslag år efter år och inte låter några andra människor komma till tals, är något som förbryllar mig och gör mig frustrerad, förbannad och nedstämd. För några år sedan fick redaktionen för ”Hundskolan” på ”Go’kväll” ett öppet brev från Sveriges mest kunniga inom ämnet hund och hundträning, i ett försök att få bort de auktoritära och straffande inslagen i programmet. Kanske även få till stånd ett byte av tränare.

Man svarade inte på det, inte heller när Djurskyddet Sverige skrev ett brev för att om möjligt försöka påverka televisionen med djurskyddsskäl. Otaliga människor mailade in protester, några ringde, skrev eller mailade till tittarombudsmannen och andra anmälde till Granskningsnämnden, där undertecknad var en av dem. Vad ledde det till? Inte något alls. ”Public service”, vad är den till för då, om den inte gör någon nytta så att fler kan komma till tals?

Hårdkokta
I programmet ”Debatt” den 19:e mars i år, var även en representant för SKK där, Hans Rosenberg, som uttalade sig om hårda metoder. Han gjorde klart för tittarna att klubben inte tar någon ställning när det gäller hunduppfostran. Det framkom tydligt att det ”ska finnas något” för alla människor. Men då infinner sig min tanke att, eftersom de inte sätter ner foten och tar avstånd från träningssätt med våldsinslag, så kan de tydligen acceptera Cesar Millans gåpåarstil med både sparkar och upphängning av hundar i strypande länkar.

Nu har Barbro Börjesson också börjat använda Cesar Millans farliga halsband. Svenska brukshundklubben kom med ett pressmeddelande för några år sedan att de inte kan acceptera sådana metoder som Millan använder sig av. Och brukshundklubben är ju en underavdelning till SKK, så då bör väl inte SKK tycka annorlunda…

Återigen handlar allt tydligen bara om tittarsiffror och inte minst om pengar, men var kommer våra hundar in i denna härva?

Tips!

•  ”R-E-K-O” (Respekt Empati Kunskap Omtanke), hette tills nyligen ”Våga vara vänlig mot din hund” (facebookgrupp)

• www.sagnej.n.nu

• Boken ”Hunden Människan Relationen av Kerstin Malm

• Boken ”Hundars och vargars beteende” av Freddy Worm Christiansen

• ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi?” av Barry Eaton, Canis

• Per Jensens nya bok ”Hundens språk och tankar”

Läs hela texten »

Min och mammas dvärgspets Tussan som naturligtvis aldrig lämnades vid en affär…

av Ginger Sundin Hallgren

Det blir allt vanligare att hundar stjäls. Det kan vara utanför affärer, från bilar och till och med från villor och lägenheter. Ju större ekonomiskt värde hundar representerar desto mer ökar riskerna för stölder och hundar har blivit dyra. Vi måste hjälpas åt att skydda oss själva och våra hundar. Här är några axplock av vad som hänt.

• En kvinna fick sin american staffordshireterrier stulen utanför en affär i en stockholmsförort. Hon var borta bara ett par minuter. Efter 2 månader fick hon se en man komma gåendes med hennes hund i centrala Stockholm. Hon hejdade honom och sa att det var hennes hund. Mannen sa snabbt att han köpt den i god tro. Hon frågade om han hade något papper på det, men det fanns inte. Kvinnan tillkallade polis och när de kom visade det sig att mannen var efterlyst och kvinnan fick tillbaka sin hund.

• En bil bröts upp vid en stormarknad i Stockholm och ägaren fick aldrig se sin dvärgpinschervalp igen.

• En ung kvinna gick på promenad med sina två hundar av kamphundstyp vid Telefonplan i Stockholm. En bil stannade till och en man hotade henne med pistol och hon tvingades lämna ifrån sig sina hundar.

• En liten rottweilervalp lyftes över räcket på en balkong som ligger på bottenvåningen i ett hyreshus och försvann spårlöst.

• En kvinna fick sin hund stulen ur en bur på ett tåg vid ett uppehåll för påstigande. En man gick på perrongen med kvinnans hund men blev upptäckt av en medpassagerare som väckte den sovande ägaren. Han påstod att han skulle rasta den – med en resväska i ena handen! Konduktören slet hunden ifrån honom.

• En mellanschnauzer stals ur en bil parkerad vid IKEA, Stockholm.

• En 11 mån. labrador stals utanför en affär i Tumba utanför Stockholm, och skulle till att användas som träningsobjekt i en hundkamp. Vittnen kunde komma med sådana uppgifter att man sen kunde identifiera en ung kvinna och hennes adress. Hunden hade då varit försvunnen i flera timmar, och precis när man kom för att ta tillbaka hunden, kom kvinnan ut från porten med hunden i en tjock kedja runt halsen. Hunden hade varit bunden vid ett element i lägenheten och inte fått vare sig vatten eller något att äta, framkom det senare. Hunden var så rädd att den lämnade stora fläckar av svett från trampdynorna på asfalten.

• En äldre kvinna fick sin 9 mån. gamla hund av kamphundstyp stulen utanför en affär i Göteborg, skulle kastas till ”träning” av vuxna kamphundar. I Göteborg har man f.ö. stora problem med stulna hundar som hittas döda eller svårt sargade.

• Utanför en affär i Helsingborg stals en endast 6 mån. gammal hund av rasen Coton de Tulear. En missbrukare hade tagit hunden och färgat den brun för att inte kunna igenkännas. Lyckligtvis kunde polisen efter ca en mån. hämta hunden hemma hos förövaren efter ett otal tips som framkommit.

• Tre hundar stals nästan samtidigt i Huddinge centrum, Stockholm.

• Hösten 2004- Polisen gjorde ett tillslag mot en man som bedriver hundslagsmål. Där hittades förutom pitbulls, en soft coated wheaten terrier som kamphundarna fått för att träna på. Efter att hunden gjort allt i sin makt för att undkomma de brutala överfallen, slängdes han in i ett mörkt förråd där hans djupa skador fick självläka bäst de kunde. Ingen såg till honom. När polisen hittade honom hade han ingen kind på högra sidan så de avlivade den på plats.

• Vid ett besök för att titta på valpar i Huddinge, chihuahua/pudel, 5 veckor gamla stals 2 av totalt fem valpar. Två unga kvinnor ville ”visa” valparna för sina pojkvänner som väntade utanför i en bil. De sprang plötsligt iväg och hoppade in i bilen som sen inte gick att spåra.

• En schäfertik lockades att hoppa över sitt eget staket runt tomten i Huddinge och försvann spårlöst. Troligen bortförd i en bil. Ca en vecka efter stals två hundar till i Huddinge centrum.

Även i andra länder

• Vid ett inbrott i en lägenhet i Frederiksberg, Danmark stjäls en cavalier king charles spaniel på fem månader.

• En tibetansk spaniel stjäls ur en djurtaxi/djurambulans i Danmark. Rutan på bilen hade slagits in. Ägaren satte ut en belöning på 10.000 kr till den som kunde hitta honom, vilket turligt nog lyckades.

• Från en tomt i Ikast, Danmark stjäls en amerikansk cockerspaniel på endast tio månader. Efter flera tips hittas han tre kilometer utanför byn, död sen flera timmar. Enligt veterinär hade han blivit antingen kvävd eller gasad!

Frekvent
Även om jag här inte tagit med senare stölder, så fortsätter de oavbrutet att inträffa. Tidningen ”Hundsport” hade ett tema-nummer om hundstölder 2009 och man behöver bara slå ”hundstölder” på Google, så hittar man mängder med information och berättelser från människor som fått sina hundar stulna.

Intervju
När den lille coton de tulearvalpen försvann utanför affären, ringde jag upp ägaren för att om möjligt kunna hjälpa henne. Vi pratade om händelsen och här följer en redogörelse.

Hennes man hade gått in för att köpa en bit mat och bundit hunden vid ett cykelställ. Ärendet i affären tog högst tio minuter. Hunden syntes inte till någonstans när husse kom ut.

– Valpen är ju så social och finner sig säkert tillrätta överallt. Och det är nog till hennes nackdel den här gången, sa matte till mig.

Kvällen hemma hos paret blev stökig med känslor pendlande mellan ilska och förtvivlan. Hunden hade lämnats utanför en mindre livsmedelsbutik nere vid det lokala torget i staden en kort stund.

Läs hela texten »

Av Ginger Sundin Hallgren

Macho drar mig uppför en brant backe när vi har gått en lång promenad och är på väg hem. När vi är nästan uppe, möter vi en äldre dam med krycka och hatt, bärandes på en kasse. När hon tittar på min hund, börjar han att skälla misstänksamt på henne. 

Hon frågar om han är rädd för henne. Nej, jag tror snarare att han reagerar på din krycka, säger jag med ett leende. Och så börjar vi prata lite. Jag säger också att vissa hundar även kan reagera på kepsar, mössor eller hjälmar och pekar på min egen keps. Damen lyssnar intresserat och jag frågar henne om hon har bråttom.

Rogivande pratstund
Nej, det har hon inte och då frågar jag om vi kan stå lite till och småprata, för att Macho ska kunna få lite tid på sig, för att se att hon inte är hotfull på något sätt. Det tyckte damen bara var trevligt, på det viset fick hon lite socialt samspel och dagen blev roligare. Vädret och matpriserna kom upp som samtalsämnen innan vi skulle skiljas åt.

Under tiden vi stod där lugnade sig Macho snabbt när han fick lukta på henne och framför allt fick höra hennes hemtrevliga röst. Alla tre var vi nöjda och glada över vårt lilla möte där uppe i backen. Damen var glad att hon kunde hjälpa till och vi var glada för att hon gav lite tid och lät Macho nosa. Macho hade börjat vifta på svansen åt henne.

Chocken
För många år sedan, när jag levde med min Jack Russelltik Ginnie, inträffade en plötslig och skrämmande händelse när vi var ute på promenad. Vid den tiden var hon ännu en liten valp och hade inte så mycket erfarenhet av den stora världen. I vårt område bodde en flatcoated retrieverhane, han var glädjen och positiviteten personifierad och hette Love.

Han var ofta lös med sin matte och den här dagen fick han syn på oss och i ren yster glädje rusade han mot oss. Han kom så väldigt fort och rakt emot Ginnie, så hon som inte förstod att han var snäll, blev rädd. Så rädd att hon fick en chock och gjorde både ”nummer 1” och ”nummer 2”. Svarta hundar blir också lätt missuppfattade av andra hundar, för de ser inte deras signaler och minspel ordentligt och kan bli osäkra. Efter den händelsen så var hon rädd för och skällde på nästan samtliga andra hundar för att hålla dem ifrån sig.

Hjälpen
För att hon inte skulle bli rädd för andra hundar under hela sitt liv, så började jag att fråga andra hundägare om de kunde stanna till och prata lite med oss när vi möttes. Visst blev det en del skällande i början, men efter en stund så lugnade hon ner sig när hon såg att inget farligt hände. Vi pratade ju också med lugna och positiva röster och det hjälpte henne att slappna av.

Jag såg alltid till att det fanns gott om utrymme mellan hundarna och jag var noga med att inte gå därifrån innan hon var helt lugn. Ibland kunde hon även lukta åt den andre hundens håll och bli lite nyfiken. Vissa hundar hälsade hon till slut på och några av dem blev faktiskt hennes vänner, bland annat en annan Jack Russelltik.

Att man kan efterchocksbehandla en hund som varit med om någon traumatisk händelse, visste jag inget om då. Att ge henne tid att känna efter, för att sedan kanske kunna hälsa, var mitt eget sätt att hjälpa henne. Hade jag bara snabbt gått förbi andra hundar, så är jag tämligen säker på att rädslan och osäkerheten hos henne inte hade släppt över huvud taget.

Eldprovet
För en tid sedan, blev jag uppringd av en kvinna som drev ett hundpensionat kombinerat med uppstallning av upphittade hundar. Det var nu omöjligt att gå in till en hund i en box för att gå ut med den. Vad skulle hon göra och kunde möjligen jag bidra med något, blev hennes fråga. Hon var inte alls oerfaren, eftersom hon arbetade med det här, men just den här hunden gick hon bet på.

Jag bestämde mig för att göra ett försök och åkte dit. Det första jag gjorde var att bara gå lugnt förbi boxen några gånger och låtsades som att det inte fanns någon hund där. Visst blev jag utskälld, men vad gjorde det? Han var ju rädd och behövde tala om det för mig. Jag gick med sidan till och tittade inte en sekund på honom, medan jag nynnade lugnande.

Efter några vändor saktade jag ner stegen just vid hans box, men gick vidare. Han följde mig hela tiden med blicken och småmorrade, men nu lite mer intresserat än förut. Morret brydde jag mig inte om, han var ju osäker på vad jag höll på med.

Förberedelser viktigt
Innan jag åkte hemifrån hade jag packat ner kalkonkött till hunden och smörgåsar till mig, ifall det skulle ta lång tid. Jag stannade till vid boxen när jag tyckte att det nog var dags. Låset öppnade jag väldigt försiktigt för att inte rassla för mycket och skrämma honom. Han stod längst in i boxen beredd att försvara sig om han måste. Samtidigt gnällde han en aning, men jag backade sakta in med kalkonskivorna i min hand.

Jag satte mig ner långsamt, direkt innanför dörren och bara blundade. Lite hjärtklappning hade jag allt. Men det var för sent nu att ångra sig, hade jag rest mig, så skulle han nog ha reagerat. I fickorna hade jag även lagt ned lite cellofan, plast som låter som godispapper när man tar i det. Utan att titta på honom började jag att äta lite av kalkonköttet, samtidigt som det automatiskt prasslade när jag rörde mig. Han blev nyfiken, iakttog och nosade i luften, jag hörde det och föreställde mig hur han nu såg på mig med ett försiktigt intresse.

Hoppsan!
Efter några tuggor ”råkade” jag tappa lite kött på golvet och genast kände jag hur han närmade sig biten. Han snappade åt sig den, det verkade som om han inte ätit på länge. När jag märkte i ögonvrån hur han fortsatte att kolla in mig så ”tappade” jag fler bitar. Han hade nu tystnat helt och började visst lita på mig och under hela tiden tittade jag aldrig på honom.

Men det gällde ju att få på honom kopplet också. Till slut tog han kött från min hand och jag viskade berömmande ord. Kopplet låg en bit ifrån mig på golvet och jag tog försiktigt upp det med andan i halsen. När han såg det började han backa en aning, men då började jag att gäspa upprepade gånger utan att titta åt hans håll. Det kan lugna oroliga hundar. Då stannade han upp och bara iakttog mig och mina förehavanden.

Försöket
Nu hade jag bara några skivor kött kvar i min hand, reserven fick väl bli mina smörgåsar då. Öglan från hans halsband hängde turligt nog nedåt under hakan på honom.

Nu gällde det att inte misslyckas och sekunden efter det att han ätit ur min ena hand, så fick jag haken att fästa i halsbandet med andra handen. Han blev lite överraskad men jag satt bara alldeles stilla tills han fick ner sin andning och gav mig en djup suck. Han förstod.

Till slut…
Fortfarande utan att se på honom reste jag mig sakta med ryggen mot honom. Stod så en liten stund för att känna in hans reaktion och efter kanske bara en halv minut visade han mig att han var redo. Han ville ut ur boxen och problemet med hunden var löst. Besöket i hans box hade tagit ungefär en halvtimme.

Efter det kunde kvinnan själv sköta om honom utan minsta problem, förutsatt att hon rörde sig långsammare än hon annars skulle ha gjort. Hastiga rörelser var tydligen något som han förknippat med obehag i sitt tidigare liv. Idag har han fått ett nytt och tryggt hem.

Ja, tiden har onekligen en mycket gynnsam effekt på hundar som reagerar på olika händelser. Vad vet vi egentligen om hur de känner? Vi måste ge hundar mycket mer tid att vänja sig vid och anpassa sig till det som de reagerar med misstänksamhet, osäkerhet, rädsla eller panik på.

Lästips!
”Hunden i våra hjärtan”, Anders Hallgren
”Rädsla och separationsproblem hos hundar” och
”Aggressivitet hos hundar”, båda av Kerstin Malm

Vill du fördjupa dig ytterligare, läs gärna den nya boken ”Farliga hundar”, Kerstin Malm. Handlar om hundars utsatthet och rättslösa ägare.