Efter – nytrimmad för första gången.
Före trimningen 1979.
Av Ginger Sundin Hallgren
Det pratas mycket om vilken inrättning man ska uppsöka när ens hund behöver en ordentlig uppfräschning med trimning, bad, kloklippning eller en mindre nerklippning av pälsen. Det är enormt viktigt för hundens välbefinnande, trygghet och inte minst – säkerhet.
Jag vill berätta om mina upplevelser när jag hade min första, alldeles egna hund, strävhårstaxen Ceasar. När han var cirka ett år gammal 1979 var hans päls så vildvuxen och jag förstod att nu var det dags för hans första trimning. Jag såg en lapp någonstans, om någon som trimmade alldeles nära mitt bostadsområde. ”Åh, vad bra”, tänkte jag. ”Så nära och bekvämt.”
Jag ringde upp och vi kom överens om en tid. Jag ville vara med vid trimningen och det var okej. Allt gick bra och jag hade fått en ny hund!
Misstaget
Nästa gång som det började närma sig en andra trimning, hörde jag av mig till henne igen. Hon hade mottagning på samma ställe, i en källarlokal i ett vanligt hyreshus. Jag satt på en bänk några meter ifrån för jag var nyfiken och tänkte att alltid kan man lära sig något som man har användning för hemma. Det visade sig att även hon hade taxar.
Vid ett tillfälle gjorde det ont när hon skulle dra i ”lillhåren” vid armhålorna och han vände sig om och gnällde till. Han vände sig inte om för att bita henne, det visste jag, hans läggning var inte sådan att han skulle bita någon. Ceasar var en liten ängel på det viset.
Övergreppet
Men döm om min förvåning när hon överreagerade och snabbt tryckte ner hans huvud i bänken så det dunkade till i skivan. Jag blev så paff att jag inte fick fram något att säga till henne. Så här efteråt så förstår jag att hon var en auktoritär människa, hon log aldrig eller var det minsta ”serviceminded” mot mig. Vad förstår man när man är 23 år och det är ens första hund? Man hade liksom inget att jämföra med när man inte varit i den svängen förut. Jag gick aldrig tillbaka dit.
En tid senare kunde man läsa om henne i lokaltidningen att hon hade lämnat sina jakthundar, både taxar och vorsteh, ensamma under en längre tid utan varken mat, vatten eller skydd från väder och vind. Ja, där ser man vad en del kan göra mot sina egna djur, men även andras…
Ny sökning
Men jag behövde ju fortfarande någon som kunde trimma Ceasar framöver, så jag hörde av mig till den lokala djuraffären i staden, som även tillhandahöll trimning.
Det var en ganska ung tjej som trimmade och hade hästar som sitt stora intresse. Som vanligt så lämnade jag inte min hund ensam kvar utan satt bredvid för att han skulle känna sig lugn och trygg. Efter kanske en halvtimme så var det dags för henne att ta bort hår vid ljumskarna och samma sak hände. Han var håröm just där och det kan man förstå, huden är ju tunnare vid vissa ställen.
Misshandel
Han skrek till och vände på nosen åt hennes håll för att påkalla hennes uppmärksamhet om att det smärtade. Hon hade en så kallad ”trimkniv” i högra handen som hon smällde till honom med i ansiktet. Det är ingen kniv i ordets rätta bemärkelse, utan ett verktyg man använder för att få bättre tag i hårstråna. Men det är ju tillverkat i rostfritt stål med vassa piggar som kan skada om man använder den på fel sätt.
Just då såg jag inte exakt var i ansiktet den träffade honom. Jag tog resolut honom därifrån, betalade inte och var mycket upprörd av denna manöver från hennes sida. Hon hade ju faktiskt kunnat dra åt sig handen istället och valt att sätta på en munkorg för att sedan slutföra sitt jobb, om hon nu var så rädd för att bli biten.
Jag gick hem med en hund som såg mycket märklig ut, men det brydde jag mig inte om, det viktigaste var att skydda honom.
Veterinär!
Jag kunde inte bara släppa händelsen och när jag kom hem såg jag att Ceasar blinkade väldigt mycket med ögat och knep ihop hårt med jämna mellanrum. Veterinär var det som behövdes för att avgöra vad som hänt. Väl där, så sa han att verktyget hon använt hade träffat bara cirka tre millimeter från hans öga. Han vek undan pälsen och visade mig skadan. Ceasar hade haft tur i oturen som inte skadats direkt i ögat. Då hade jag anmält henne.
Några dagar efteråt gick jag tillbaka med honom till tjejen som trimmat honom. Jag lät henne se vad hon ställt till med och vräkte ur mig några väl valda ord, jag var enormt upprörd. När man är så ung och det är ens första hund, så har man inte blivit så bevandrad i ”hunderiet” och visste inte vart man skulle vända sig med sådana här frågor, så tyvärr gjorde jag inget mer utav den här händelsen.
Jag kan bara hoppas att hon trots allt lärde sig något av mitt gensvar och inte utsatte fler stackars hundar för sitt auktoritära tänkande med straff och fysiska ”åtgärder”.
Okänsligt
Hundar har rätt att reagera på smärta utan att bli tillrättavisade av dumma och okunniga människor. De har ju också både en kroppszon och en individzon, som man måste respektera och inte börja straffa dem för det. Den tillit som hunden eventuellt byggt upp för en trimmare, veterinär eller en domare, kan på bara en sekund vara bortblåst om de inte behandlar ett djur med respekt och inlevelse.
Detektiv
Så när du måste uppsöka en trimmare, var väldigt noga i ditt val. Ta inte bara reda på vilken utbildning denne har, hur lång erfarenhet och så vidare. Minst lika viktigt är att faktiskt fråga vilken ideologi som personen har och vad hon eller han gör om en hund protesterar och om det finns något som de gör för att förebygga att hundar får en obehaglig och kanske även en chockartad upplevelse av besöket på trimningsinrättningen.
Det räcker heller inte att blint lita på vad andra människor som varit vid en speciell inrättning tycker och som säger att det var bra. Man måste komma ihåg att alla människor inte har samma uppfattningar om vad som går an och inte. En del anser att hundar gott kan få stå ut med både det ena och det andra. De ska helt enkelt finna sig i det och inte ”sjåpa” sig.
Andra hundägare kanske lämnar kvar hunden där och gör andra ärenden under tiden, men ändå säger att allt var så bra. Hunden blev ju så fin, och då måste det väl ändå vara bra där…
Dialog
Titta på hur trimmaren bemöter din hund vid det allra första besöket, innan du bestämt dig. Bekantar sig personen med hunden på ett trevligt sätt eller är denne stressad, högljudd och inte visar sig vara speciellt kärvänlig? Sådana saker är avgörande för hur hunden troligen kommer att känna sig där.
Har du en hund som redan varit med om en obehaglig upplevelse eller vill förebygga att den får det, föreslå att du själv vill både lyfta upp din hund på bordet och sedan ta ner den själv och se vilken respons du får. Säg att det inte handlar om någon misstro utan bara att det skulle kännas bra om du fick vara mer delaktig i proceduren för att din hund ska kunna få förtroende för hela situationen.
Fråga om du får vara med under tiden. Blir innehavaren tveksam eller säger ett bestämt nej – tacka för dig och sök vidare. Hunden ska aldrig behöva betala ett högt pris för att bli fin.
Ordspråket ”Om man ska vara fin, får man lida pin”, har i alla fall jag lagt i glömskans vrå.
Boktips! ”Hunden i våra hjärtan” Anders Hallgren
(finns att beställa på BokBoxen)
