Gingers Skriverier

Den soldränkta parkeringen där även asfalten värmer underifrån förstås…

Av Ginger Sundin Hallgren

Idag stod jag och tittade ut genom fönstret och tänkte på alla djur som far illa av denna värme som inte vill ge sig. Plötsligt kommer en person gåendes från Huddinge Bibliotek och släntrar över parkeringen bakom. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse, men jag följde personen lite slött med blicken. Det var nog klädseln jag bedömde som typiska hundkläder.

Döm om min förvåning när ägaren öppnade bakluckan och en helsvart mellanstor hund hoppar ut. Ägaren går iväg med hunden på en promenad och kommer tillbaka efter bara ca fem minuter. En andra, mycket större förvåning sköljde plötsligt över mig som en kalldusch, när jag insåg att hunden skulle få sitta i bilen igen! Jag vet inte hur lång tid hunden hade vistats i bilen när ägaren kom tillbaka efter första gången. Jag fick en knut i magen av all stress som dunkade i mig.

Ägaren beslöt sig för att ännu en gång gå in på biblioteket, och den här gången beslöt jag mig för att ta tiden. Kl. 11.58 startade jag och efter att ingen kommit efter ca 10 minuter, så kastade jag på mig kläderna och hoppades innerligt att jag skulle kunna göra någon skillnad för just denna hund, men naturligtvis även för andra. Bilen stod vid ett träd, men den lilla skugga som skymtade fram, gav inget skydd åt hunden. Bakluckan hade en liten springa öppnad nertill, men som alla vet och borde veta, hjälper det inte när det är högsommarvärme och luften står stilla. Det blir som en bakugn.

Jag gick så fort jag kunde in på biblioteket, med minnet av hur ägaren var klädd och fick som tur var napp på en gång.

”Ursäkta mig, men du måste ta ut din hund ur bilen på en gång, den har suttit där uppemot 17 minuter nu och det räcker gott och väl för att hunden ska må dåligt.” Ägaren hittade inga ord, så jag fortsatte att ge så mycket information jag kunde om detta med att skydda djuren. Jag var så upprörd att jag skakade och ägaren svarade med att ”jag ska bara låna de här böckerna.”

Jag sa att det måste gå väldigt fort. Ägaren svarade att det var en springa öppen och att det ”blåste lite”, som om det skulle hjälpa…

”Man gör inte så här mot sin hund, man lämnar inte hunden i bil på somrarna!” Jag gjorde mig väl hörd så att andra på biblioteket skulle höra detta, och eventuellt kunna intyga vad jag och ägaren sagt. Jag hörde plötsligt även mig själv vädja till ägaren om att aldrig mer göra så här. Då fick jag bara en arg och irriterad blick tillbaka.

Nåväl, jag ångade ut för att snabbt gå till bilen och kolla upp hunden. Jag noterade också registreringsnumret i huvudet. Strax efter kom ägaren och körde snabbt därifrån. Men utan att först ha tagit ut sin hund och kollat hur den mådde…

Det här är skamligt, förskräckligt och för detta finns ingen pardon. Det finns så oändligt mycket information om hundar i bilar, väldigt mycket kan man läsa på dognews.se. Där upplyser och vädjar även Polisen till alla som har hund. Det finns också en tabell med hur varmt det blir i bilar.

Affisch ”Hundens Rättigheter” av Anders Hallgren.

Av Ginger Sundin Hallgren

Om hundarna kunde tala, så skulle det låta på det här viset:

”Vi känner oss stressade och spända på promenaden när ni rycker oss i halsen. Vi förstår inte vad ni menar med era ryck, för vi är inga tankeläsare. Vid varje enstaka ryck blir vi så nedstämda. Ni kan skada oss allvarligt i både nacken och ryggen. Stryphalsband är plågsamt för oss att bära, eftersom vi inte får tillräckligt med syre.

Varje ryck gör oss mer och mer ledsna. Rycken gör att vi får obehagliga kväljningar. Frustrationen känns plågsam och vår frustration skapar i sin tur ångest, för vi vet varken ut eller in. Långvarig smärta gör att vi spänner oss och får till slut ont i våra muskler. Den onda cirkeln är sluten.

Vi har svårt för att kunna samarbeta med er, när ni visar oss ett argt kroppsspråk. Sen känner vi oss kuvade när ni visar ert hotfulla ansiktsuttryck. Vårt förtroende för er sviktar när ni plötsligt och utan anledning exploderar av ilska.

Vi blir blockerade av er upprörda stämning som vi känner så lätt, då är det svårt att ta in information. Den upprepade stressen vi utsätts för gör att våra binjurar ökar i omfång av adrenalin, noradrenalin och kortisol och vi riskerar att få ett kortare liv.  

Till slut; ta inte från oss rätten att få sniffa på marken och använda vårt effektivaste sinne – nosen. 

Tack för ordet, hälsningar Fido”