Gingers Skriverier

Av Ginger Sundin Hallgren

Accepterar man så oetiska sätt att bete sig mot djur, så avslöjar man att man är en riktigt dålig tränare. Dessutom visar det att man är okunnig när det gäller inlärningspsykologi, etologi och om vad som stressar ett djur.

Djur reagerar mycket starkare på el än människor. Så argumenten att utsätta sitt djur för obehagliga stötar håller inte. Halsband som ger stötar blev förbjudet av en enda anledning, nämligen att det kan skada djuren psykiskt genom att utsätta dem för stark stress och chock. Det är ett effektivt sätt om man vill bryta ner och förstöra sin hund.

Aggressiva hundar får ingen hjälp av att chockas med el. En hund är inte aggressiv utan orsaker. När man kommer tillrätta med orsakerna, försvinner oftast problemen.

En skicklig tränare behöver inte använda sig av sådana redskap.

För att råda bot på bristande kunskap, läs böcker av Kerstin Malm ”Aggressivitet hos hundar” och Anders Hallgren ”Problemhund och Hundproblem”.

Av Dorte Schmidt

En hund, som är fullständigt fixerad vid att man kastar bollar, pinnar eller annat, är i verkligheten en mycket stressad hund. Men många hundägare vet inte, att de kan skada hunden med att fortsätta med just den leken. De förväxlar stress med glädje.

I stort sett alla hundägare kastar bollar eller pinnar till sin hund. Men för några av hundarna gör leken faktiskt mer skada än nytta. För om hunden är så fixerad på till exempel bollen, att den är fullständigt likgiltig för allt annat, är det i verkligheten ett tecken på, att den är djupt stressad av leken. Och då är det på tiden att sluta.

– Det är speciellt jakthundar och herdehundar, som kan bli bollfixerade, men det kan hända alla hundraser. Orsaken är, att hundens jaktinstinkt tar överhanden, så hunden inte har ögon för annat än att jaga bytet. Det frigör stresshormoner i hela kroppen, och det tar faktiskt ett par dagar, innan stresshormonerna igen är nere på en acceptabel nivå.

Så om du spelar boll med en bollfixerad hund varje dag, får du en hund med en konstant förhöjd stressnivå. Och det är avgjort inte sunt, säger veterinärsjuksköterska och hundbeteendeinstruktör Caroline Holse, som till vardags arbetar på Skovshoved Dyreklinik.

Ägarna vet det inte
I sitt arbete möter hon med jämna mellanrum hundar, som är stressade, och som har svårt att komma till ro.

– Dessvärre har ägarna som regel inte klart för sig, att hunden inte orkar med att spela boll. De flesta tror, att hunden bara är glad, så därför fortsätter de med leken i bästa välmening, förklarar Caroline.

Hunden är ofta ensam hemma i många timmar. När ägaren då kommer hem, är hunden full av energi, och för ägaren är det helt självklart att motionera hunden med hjälp av en boll. Kanske till på köpet med bollar, som blir kastade med en plastarm, som skickar bollen riktigt långt bort, så hunden verkligen kan sticka iväg från platsen.

Sliter kroppen
– Problemet är inte bara, att den bollfixerade hunden får stress av det. Den blir inte heller stimulerad mentalt. Den får varken lukta på något eller uppleva något som helst annat än att jaga bollen. Resultatet är en fysiskt trött och stressad hund, som inte får använda sin hjärna, säger hon.

Ett annat problem med bollekarna är, att de faktiskt sliter hårt på kroppen.

– Hunden gör våldsamma inbromsningar, när bollen ska fångas. Och det kan gå ut över ben och leder. Om man till och med använder tennisbollar, riskerar hunden också att få tandskador. Ytan på en tennisboll blir nämligen full med skräp och grus, understryker Caroline.

Nedtrappning
Hennes råd till ägare av en bollfixerad hund är att sätta den på nedtrappning. Det vill säga, att du ska spela mindre och mindre boll med den för att till sist sluta helt.

Istället är träning och stimulering, samt de dagliga promenaderna det bästa för din hund. Sprid till exempel ut dess torrfoder på gräset, och låt den själv hitta det.

– Hundar mår bra av att också få använda huvudet, om de ska bli trötta på ett bra sätt, säger hon.

Läs din hund
 – Och så ska man i övrigt lära sig att läsa sin hund, innan det har gått så galet, att hunden har blivit fullständigt fixerad vid en bestämd lek, säger Caroline, som också talar av egen erfarenhet. Hon har själv en borderterrier, som inte klarar bollekar.

– Det upptäckte jag rätt snabbt. Hon stressar upp och har sönder bollen efteråt. Så idag får hon lov att leka med en boll högst en gång i månaden, och när jag kan se, att hon håller på att bli stressad, byter jag med en godbit och tar den igen, berättar hon.

Andra fixeringar
Det är mycket annat än bara bollar, som hundar kan bli fixerade vid. Några är helt besatta, när de får ett pipdjur i munnen. Andra blir stressade av draglekar. Och både hundar och katter kan faktiskt också bli fullständigt nippriga av att leka med ljusstrålar.

– Speciellt för katter är det djupt frustrerande, om inte en jakt avslutas med, att bytet fångas. Så även om det är kul, ska man låta bli att leka med sina sällskapsdjur med laserstrålar, lyder rådet.

Översättning: Ginger Sundin Hallgren med tillstånd av Dorte Schmidt
Se även www.dyrefondet.dk och
www.pressefolden.dk

Överraskande teckning!

En fortsättning på ”Acceptans”
Av Ginger Sundin Hallgren

Ginnie var ju inte förtjust i valpar. Det berodde på att hon blivit överfallen och chockad av vuxna hundar tidigt i sitt liv och därefter drog alla hundar över en kam.

Ett gott försök
Min schäfertik Dessi lämnade oss endast åtta år gammal, och jag blev ensam med Ginnie. Jag hade faktiskt därefter försökt ta hand om en vuxen schäfertik som snabbt behövde få ett nytt hem, från en omplaceringsförening. Vi träffades flera gånger och umgicks, men Ginnie visade tydligt att hon inte var redo för det. Jag blev besviken, men kunde samtidigt inte klandra henne. Hon och Dessi hade varit en liten familj i ett och ett halvt år och de älskade varandra. Det enda raka var att gå vidare.

Förvåningen
Tiden gick och när hon var sex år gammal, så träffade vi på en valp i min väns hundtillbehörsaffär. Vi satt i hennes lilla kök innanför butiken och där fanns en liten valp som min vän passade några timmar. Valpen ville komma fram till Ginnie och förvånansvärt nog så förhöll sig Ginnie relativt lugn. Hon ”sa till” valpen att inte komma ända fram med ett (fritt översatt) ”bu!”

Sen gick det alldeles utmärkt att vara där tillsammans på en relativt liten yta i köket en stund till innan vi skulle åka hem.

Jag var alldeles överväldigad av att reaktionen och ”åthutningen” gått så bra och inte hade resulterat i några allvarligare utbrott. Det fick mig att tänka till ordentligt och börja fundera på om jag i alla fall skulle kunna skaffa mig den där hunden som jag längtat efter sen Dessi gick bort fem år tidigare. Hon fanns ständigt i mina tankar. I många fall brukar det gå lättare att köpa en valp om ens egen hund har nått vuxen ålder. Om man tar hem en vuxen hund, så är risken större att det blir bråk.

Drömmen
Det var en schäfertik jag gärna ville ha igen och började fantisera om när den dagen skulle komma då drömmen kunde förverkligas. I mitt område fanns en fastighetsskötare som hade en ung schäfertik och en gång fick jag ta med henne för att rasta och umgås med henne ett tag. Känslan av Dessi började spira inom mig.

Nåväl, tiden gick tillsammans med drömmar och fantasier. Fastighetsskötarens unga tik hade nu blivit vuxen. Vid andra löpet så skulle hon paras. Vad roligt för dem, tänkte jag och ganska snart började vi prata om att jag kanske kunde få köpa en valp av honom och hans fru. De kände till mina tankegångar, mitt sätt att umgås med hundar på och – min längtan.

Förverkligande
Dagen då tiken skulle valpa började närma sig. Jag var förväntansfull och jag hade under väntetiden planerat och redan skickat efter hundtillbehör av olika slag. I den lokala zooaffären hade jag hjälpt till med inventering och fått fina koppel och halsband som tack.

Lycka!
Telefonsamtalet kom och de bekräftade att allt hade gått bra. Den första valpen som föddes var långhårig, som jag tycker är så vackert. Det var en tik som fick heta Ayla och henne pratade vi om som den jag skulle få köpa. Efter ungefär en vecka fick jag komma och hälsa på. Vilken total lyckokänsla det var att få se alla valparna. Jag satte mig i valplådan och bekantade mig med henne samtidigt som jag la ner en mjuk, tjock och ullig dyna för att få den full av tikens dofter med hem till mig, när hon skulle flytta.

Jag åkte dit en dag varje vecka och var där i några timmar för att hon skulle få ett starkt band till mig, klippa hennes klor och bara njuta. Ginnie blev väldigt intresserad av dofterna jag sände ut när jag kom hem. Jag tolkade det som att hon säkert skulle acceptera Ayla när de träffades.

Aylas ankomst
Så kom då äntligen dagen med stort D. Köpet var nu en realitet. Jag skulle få hjälp med att få hem henne för jag hade ingen bil. Det var en kort resa på bara en kvart. Jag och Ayla satt i baksätet och hon var ivrig. Jag drog in den goda valpdoften i näsan och njöt fullständigt. Ett nytt liv hade börjat, för både henne, mig och Ginnie.

När vi stannat gick jag upp i lägenheten och hämtade Ginnie för att de skulle få träffas på neutral mark. Jag släppte henne lös en bit ifrån Ayla för att de skulle kunna hälsa på hundars språk utan koppel i vägen.

Det gick inte som jag hade hoppats på. Hon gav sig på valpen direkt och visade att hon inte gillade henne. Uppfödaren tog det med ro och sa att det nog kommer att bli bra, bara man ger dem tid.

Grus i maskineriet
Ayla var äntligen bara min. Men drömmen grusades av Ginnies bryska påhopp och en malande oro satte sina spår i magen. Så fort vi blivit ensamma så fick valpen en till åthutning, nu lite kraftigare. Jag försökte lugna ner situationen, men det verkade utsiktslöst. Jag hade nu ett tryck på mig att det här skulle fungera, men även från min vän från butiken, min granne och uppfödarna. Alla ville vi att det skulle fungera.

För att Ayla inte skulle få för många tillsägelser från Ginnie, så hade jag henne ibland i en stor bilbur som jag fått låna från uppfödarna, så att hon skulle få en chans att kunna bekanta sig med dofterna och komma till ro ett tag. Ginnie var inte glad och visade oro, så jag försökte avleda henne med söklekar i vardagsrummet under tiden, men det fungerade inte.

Pressen ökade
Ayla hade inga problem med att äta trots allt och hon visade att hon ville umgås och vara med. Men jag fick hela tiden passa Ginnie och fick knappt tid med att umgås med Ayla, att få någonting i mig eller kunna göra något annat över huvudtaget. Det var ingen rolig situation och kvällen förflöt i oro och olust. Med jämna mellanrum skulle ju Ayla komma ut och första gången tog jag med Ginnie för hon accepterade inte att bli lämnad ensam. Det blev till en cirkus med Ayla uppe i famnen och Ginnie hoppandes upp mot mig för att komma åt henne.

Väl ute så hade jag problem med att hålla Ginnie ifrån Ayla. Den lilla kunde inte slappna av och göra det hon skulle. Min olustkänsla och stressen över det här, hade nu vuxit till en knut i magen. Tvivlet och besvikelsen grep tag i hela min kropp. Hur skulle det gå med allt? Och hur skulle jag kunna gå och handla eller göra andra ärenden? Ayla skulle ju inte behöva vara rädd i sitt eget hem. Frågorna malde runt, runt.

Knivar som skär
Jag hade aldrig förr lämnat ifrån mig en hund som jag tagit till mig och tänkte inte göra det nu heller. Ayla var redan djupt förankrad i mitt hjärta precis som alla mina andra hundar. Andra gången jag tog ut Ayla, så lämnade jag Ginnie inne för att valpen skulle kunna känna sig tryggare och skapa fler band till mig. Utanför huset hörde jag Ginnie som högljutt skällde och var stressad och det skar i mitt hjärta att höra henne så ledsen.

Frustrationen över det som jag upplevde som en stor besvikelse hade mig i sitt grepp. Jag var snart inne igen och det första som hände var att Ginnie hoppade upp på mig och fick tag i Aylas svans och blev hängande där några sekunder. Ayla blev betryckt och ledsen. Ginnie hade som tur var inte åsamkat henne någon större skada, men det var nog då som jag insåg att det här inte skulle bli bra för varken Ayla, Ginnie eller mig själv.

Stark påfrestan
Under kvällen prövade jag med att ha dem lösa tillsammans för att se hur det gick, men attackerna fortsatte och i ren desperation kände jag mig tvungen att ringa uppfödaren för att se om jag kunde få några råd. Efteråt insåg jag att den enda som kunde få det att fungera var jag själv. Ingen annan kunde fatta några beslut åt mig och den här situationen.

När det blev dags att sova, fick Ayla vara i buren för att hon inte skulle bli skadad eller skrämd av min lilla terrorist. Ginnie skakade upprört och låg bara och stirrade argt på henne och jag hade fullt sjå med att försöka lugna Ayla men även att få Ginnie lugn. Att straffa och bli arg på Ginnie, som en del förståsigpåare hade rått mig att göra var uteslutet. Hon skulle ju inte bli lugnare av det eller tycka om Ayla. Det är inte heller så jag vill leva – att utsätta mina djur för våld.

Elden falnar
Jag var i ett tillstånd av fullständigt kaos. Ingen av oss kunde sova på hela natten. Efter bara en liten stund i sängen med ångest, insåg jag att med Ginnies envishet och en terriers humör över något de inte gillar, så skulle Ayla snabbt bli rädd, osäker och få skador på både kropp och själ. Det var ett för högt pris för henne att betala och jag vägrade att låta det ske. Tårarna strömmade hela natten nerför mina kinder när jag insett allvaret – jag skulle bli tvungen att lämna ifrån mig min nyfunna vän.

Plågsamma timmar
Timmarna kröp fram när jag väntade på att klockan skulle närma sig den tid jag tyckte det kunde vara lämpligt att ringa och berätta mitt beslut. Jag kunde knappt prata, rösten var ett enda öppet sår. Efter en halvtimme kom han och tog Ayla med sig. Jag såg mig själv i hallspegeln och jag såg ut att komma från ett fångläger. Vi skulle sen höras över telefon, när jag fått sova lite. Om det gick.

Läs hela texten »

Av Ginger Sundin Hallgren

Såg ett nummer av Härliga Hund hos en vän och läste om en hund som verkade mycket hungrig och sökte efter något att äta ute hela tiden. Den åt saker som glasspinnar, godisklubbor och tuggummipaket. Ägaren ville ha hjälp med detta i ”Hundskolan”. Jag såg genast att det inte var rätt tillvägagångssätt med råden ägaren fick av Johan Andersson. De gick tyvärr uteslutande ut på straff och skrämsel, till exempel med vattenspruta, att ”ta tag” i hunden och att snabbt kliva in framför hunden och bryta.

Alla sätten är exempel på straffande. Allt tvingande och obehagligt som får en hund eller människa, att avbryta ett beteende, kallas för straff.  Det har bevisats att straff inte har någon inlärningseffekt. Det blir bara ett tillfälligt stopp för stunden och medför ingen bestående beteendeförändring. Det tar till exempel inte bort viljan att göra det som hunden föresatt sig att göra.

Två av bilderna på hunden visade ett kroppsspråk baserat på rädsla. Den ena bilden visar när hunden, en tollare, har full koll på tränaren med vattensprutan, har ett oroligt ansiktsuttryck och spänd blick. Den andra visar när den har hukande kroppshållning och svansen väldigt lågt.

Fel, fel, fel
Hundens problem med att vara fixerad av mat, har inget med ”bristande ledarskap” eller att hunden ”tappar respekten” för sin ägare att göra, som det påstås. Hundar klättrar inte på någon ”karriärstege”, det gör bara vi människor. Det är en gammal hundsyn som tyvärr hänger kvar och det ofördelaktiga med den ”diagnosen” är att man blir krävande och straffande.

Man tappar inte heller ”kontrollen” om hunden av och till får bestämma t. ex. vilken väg den vill gå eller var den vill vila. Tvärt emot så stryper man hundens olika sätt att kommunicera om man inte låter hunden få visa vad den vill.

Inte konstruktivt
På sikt förstörs relationen av straffande och råden att ”tillrättavisa” hunden gör bara att den kommer att bli osäker och till och med rädd för ägaren och – i det här fallet med en stark hunger får den inte heller någon bestående hjälp. Det är en dålig kombination att ena stunden vara glad och snäll mot hunden och i nästa plötsligt agera hotfullt och ha en röst som skrämmer den till att visa underkastelsesignaler och vilja blidka ägarens ilska. Efter upprepade och kanske dagliga utbrott från ägaren, kommer hunden inte fullt ut lita på denne.

Dessutom kan man missa andra, relevanta tänkbara diagnoser. Andra mer troliga orsaker är:

• Sköldkörtelfel (reglerar ämnesomsättningen), kollas lätt med ett blodprov.

• Inälvsparasiter, relativt vanligt idag.

• Diabetes.

• Stress med åtföljande överskott av magsyra.

• Halsont.

• Att övre magmunnen inte sluter tätt.

• Smärta. Genom att fixera sig på något kan smärtan blockeras, vilket är en vanlig orsak bakom olika problembeteenden. Vanligaste smärtorsakerna sitter i rörelseapparaten. Till exempel kunde min man konstatera i en undersökning att 60 % av en normalpopulation hundar har problem med ryggen.

• Bristande mättnadskänsla på grund av för lite mat eller s.k. lightfoder.

Annan hjälp
Om man inte hittar något fysiskt fel på hunden hos veterinär, så finns det mycket annat att göra. David Selin på Hundutbildningsgruppen är utbildad av Anders och mycket kunnig när det gäller de här frågorna. Numret dit är 0472- 400 66.

Understimulering kan också bidra till detta beteende. Därför är det så viktigt med mental aktivering och det gör man lätt hemma. Ta till exempel tomma askar och burkar som man får kvar efter matinköp, och göm en pytteliten godbit och låt hunden klura ut hur den får ut godiset. Har man tomt så kan man även gömma små bitar på spännande ställen där eller varför inte på promenaden. Det här tröttar en hund väldigt mycket och den mår bra av problemlösningen. Dessutom har ni roligt och det stärker sammanhållningen.

Förlegat och förvanskat
I texten står det även att när hunden får en tillsägelse av ägaren, så visar den att den inte vill bråka genom att ha öronen bakåt, låg svanshållning och om hunden viftar på den, så går det långsamt. Mungiporna är långa och man kan se en snabb skymt av tungan. Enligt Johan…

Men det stämmer inte. Alla dessa signaler som den sänder ut är typiska tecken på underkastelse och att vilja dämpa ägarens upprörda kroppsspråk och styrkan i rösten.

Till sist så har man frågat ägaren om det blivit bättre efter ”träningen” med förbud av alla de slag. Hunden är fortfarande väldigt intresserad av att äta och är ”tokig” i mat och på frågan om han har slutat leta efter mat överallt, så svarar ägaren ”nej” och säger att han är mer uppmärksam på henne. Hon får vara snabb i fötterna, hålla koll och hela tiden hindra honom, så lyssnar han och följer henne. 

Baksidan
Det finns ett problem med det här tillvägagångssättet med straffande. Det hjälper uppenbarligen inte och texten är ett bevis på det. Ägaren lurar sig själv och en lösning på den starka hungern är inte i sikte under hundens hela fortsatta liv. Det måste även vara besvärligt för henne att aldrig kunna slappna av…

Det är tråkigt att läsa i en så pass stor och populär tidning som Härliga Hund, att de tar in en outbildad tränare, när den moderna hundpsykologin kommit så långt. För våra hundars allra bästa är det viktigt att alla som har med hund att göra tar till sig att straff inte hjälper – bara stjälper.

Insikt
Om alla som ger sig ut för att vara experter, verkligen utbildade sig adekvat, skulle det bli mindre symtomträning och mer fokus på orsakerna, vilket skulle hjälpa hundar på ett etiskt och effektivt sätt.

Om detta med straff kan man läsa i ”AlfaSyndromet” (Dogma Förlag) och Barry Eatons bok, ”Dominans och ledarskap – fakta eller fantasi? (Canis Förlag). På www.dogma.nu eller www.hundia.se, kan man även läsa Per Jensens ”Den missuppfattade dominansen”, en mycket intressant artikel.

Läs hela texten »